Sagan om platsen med svar på allt...

Ensam. Alldeles ensam i ett litet skrymsle, allra högst upp i skolans kallaste byggnad som ironiskt nog kallades för Sibirien, satt en vilsen kille med en penna i ett krampaktigt grepp och klottrade på väggen bakom en träbänk. Att påstå att han hade vänner vore att ljuga, men han brukade kunna ha en godtycklig konversation med Eva-Maria Jörgensdotter, filosofilärarinnan som brukade ha vägarna förbi hans lilla hörn. Hennes smilgropar formades alltid likt regnbågar när han fick henne att skratta åt något livsmysterium; som hur många munkar man kunde pressa in i munnen åt gången, eller om det var möjligt för kossor att känna kärlek. Eva-Maria satt inne med alla svaren, och sanningen var att hon anledningen till att han gick upp om morgnarna.

”Olof?” säger en livad mansröst. ”Olof, hur är det fatt?”.

Den vilsne pojken, som nu har blivit en man, blinkar försynt och rynkar pannan.

”Förlåt, jag måste ha dagdrömt en aning”, mumlar han.

”Ja, då är väl allt i sin ordning!” skrockar mannen och dunkar Olof i ryggen. ”Skål på dig!”

Olof ser sig omkring. Han befinner sig på Örebro Slott på en finmiddag, omringad av vänner. Alla småpratar och är allmänt glada. Skoltiden känns längre bort än någonsin och något nostalgiskt faller honom in; ett plötsligt begär att återvända till platsen som han en gång hatade så djupt, men samtidigt inte kunde låta bli att älska så innerligt. Han bestämmer sig för att det är dags att besöka det Karolinska Läroverket ännu en gång efter alla dessa år, det har blivit dags att återvända hem.

Mannen bredvid Olof, som heter Peter, skämtar gladeligen och Olof skrattar artigt med. När han berättar för Peter om sina planer på att återse sin gamla skola får Peter något alldeles särskilt i blicken.

”Men har du inte hört?” utbrister han.

Olof skakar bara förvirrat på huvudet.

”Karolinska har blivit fullt i vattenläckor, så det bara rinner om det! Där kan inte en kotte vistas nu för tiden”.

Peter dunkar gaffeln med kraft i bordet. Olof drunknar i hans ord och måste kippa efter luft. Vattenläckor? På Karolinska Läroverket? Den flotte av hopp som har hållit Olof över ytan knäcks och blir till stoft. Hans hem kommer aldrig mer att bli sig likt och det är en sorg som tynger hans hjärta.

”Men… alla piltar då? Vad har hänt med piltarna?” samlingsnamnet som alla Läroverkets elever lyssnar till slinker automatiskt ur Olofs mun.

Han kan inte låta bli att klamra sig fast vid den samhörighet han aldrig kände till människorna som gick på hans ändå så kära, gamla, skola. Tystnad ekar i salen. Till sist harklar sig mannen som sitter på flanken och tar till orda:

”Jo, det är så att de alla har blivit grisar. Hon har förvandlat dem till grisar”.

Olof går i chock. ”Grisar? Du menar väl inte…? Nej du kan inte mena att…”.

”Jo”, avbryter mannen. ”Det är precis vad jag menar”.

Olof får förklarat för sig att alla skolans elever har blivit evakuerade till Risbergska skolan och nu vandrar runt där som grisar. När han frågar vem som ligger bakom den abrupta

förvandlingen får han inget klart svar. Han vet därför att det bara finns en plats att gå till: platsen där han alltid sökte svar förr.

Läroverket är knappt igenkännbart där det står omringat av grävmaskiner som har bildat kraftiga ruiner, kantade av massiva stenhögar. Utan så mycket som ett ljud tar sig Olof in under byggstängslen och vandrar mot sitt mål. Dörren till Sibirien går upp lättare än förväntat och Olof glider smidigt in. Han lyssnar till ljudet av sina egna släpande steg i trapporna. Klamp. Klamp. Klamp. När han når högsta våningen stannar han tvärt. På en träbänk i ett hörn sitter en gråhårig gestalt och rullar tummarna. Klamp. Klamp. Hon vänder sig om. Olof ler prövande, men hon ser bara frågande på honom.

”Hej”, säger han försiktigt. ”Det är jag. Det är jag, Olof”.

Hon fortsätter att stirra på honom och han tittar besvärat ner i golvet.

Då får han syn på något, hans blick fästs vid något bakom bänkens ena ben. Med ens har han glömt varför han egentligen är här. Han bryr sig inte längre om några vattenläckor eller grisar i världen. Det enda som plötsligt spelar någon roll är att bevisa för den här kvinnan vem han är. Med bestämda tag rubbar han bänken och pekar ivrigt på de snirkliga bokstäverna som pryder väggen där bakom. Regnbågsformade smilgropar tar form i hennes rynkiga ansikte och det är i just det ögonblicket Olof vet. Han vet att han har kommit hem.

Sagan om Tim

Det var länge sen Tim hade varit i Örebro, drygt tio år sen om han inte mindes fel. Nu hade han i alla fall kommit tillbaka, en sensommardag som denna, för att besöka en klassåterträff. Temat var maskerad, men han hade inte någon som helst aning om vad han skulle klä ut sig till. I inbjudan stod det klart och tydligt, ”din kostym ska göra dig oigenkännlig”. Lättare sagt än gjort. Nu stod han i alla fall vid ingången till en källare vid hans gamla gymnasieskola, tydligen skulle det finnas några personer som kallade sig själva för Hades. De skulle förhoppningsvis kunna ge Tim några råd om vad han skulle göra. Med en ICA-kasse i sin vänstra hand gick han sakta ned för trappan, ned till Hades.

När han hade öppnat den rostiga dörren och gått in tog han upp innehållet i kassen och öppnade locket på burken som han precis tagit upp. Genast fylldes rummet av en stark lukt av blod, för det var just det, grisblod som de ville att man skulle offra om de skulle ge en råd. Strax syntes flera vitklädda människor träda fram men som Tim hade förstått det så skulle den äldsta av dem dricka först, därför var han tvungen att hindra de som rörde sig mot blodet innan ledaren för Hades själv hade druckit. När Hades ledare hade sörplat i sig en del av blodet kom han fram till Tim och sa: ”Gå till leksaksaffären på Drottninggatan och välj en kostym, sedan måste du skynda dig dit du ska, men du måste akta dig för att bli lockad av saker längs vägen.” Sedan var han och de andra spårlöst försvunna. Med en kall kår ilande längs ryggen gick Tim tillbaka ut i den friska luften och tog ett par djupa andetag. Nu var det väl bäst att han skyndade sig så att han skulle hinna, tänkte han.

Efter att ha frågat en kort gråhårig tant om vägen till leksaksaffären var nu Tim äntligen framme. När han hade hittat hyllan med maskeradkläder valde han en Batmandräkt. Kanske var det fantasilöst, men han hade inte mycket tid kvar innan han skulle träffa sin gamla klass och den här kostymen skulle definitivt göra honom oigenkännlig. Tim trodde till en början att han var helt själv där inne. Sen såg han en pojke som sprang runt med ett cyklop och en snorkel på huvudet. När pojken sprang förbi Tim såg han något sticka ut från hans mun. Han följde undrande efter pojken som stannade vid hyllan för dockor. Där stod han och slet ut barbiedockor från deras förpackningar, bet av deras huvuden och slet loss deras armar, sedan stoppade han dem i munnen och tuggade så det stod härliga till. Tim skakade på huvudet, lika bra att gå härifrån innan pojken skulle se honom. Han betalde sin kostym och skyndade sig mot restaurangen där återträffen skulle hålla till.

Längs vägen sprang Tim in på en av McDonalds toaletter och bytte om, men när han klev ut från den hamburger osande snabbmatskedjan var det som att något drog honom tillbaka. Doften var helt underbar och fick hans mage att kurra. Hur länge sen var det han hade ätit egentligen? När han vände sig om kände han ett sug i magen av hunger. Visst skulle han hinna med att köpa en eller två hamburgare. Han tittade på den stora tickande klockan på väggen. Det fanns inte en chans i världen att han skulle hinna, inte när kön ringlade sig ända ut mot ingången. Fast det skulle vara gott ändå, tänkte han. Tim ställde sig i kön och kände återigen hur magen mullrade, han måste hinna, han bara måste. Sedan slog det honom och en röst i bakhuvudet dök upp. ”Akta dig för att bli lockad av saker längs vägen.” Han hade nästan glömt att det var just det här som inte fick hända. Med en massa tankar snurrandes i sitt huvud backade han sakta ut från McDonalds och när han hade kommit ut i den friska luften vände han sig snabbt om och skyndade sig bort mot återträffen.

Med inbjudan i handen stod nu Tim utanför restaurangen där alla skulle samlas. Innan han gick in satte han på sig masken för ansiktet och rättade till byxbenen. Han öppnade dörren och gick in, framför honom stod redan tio personer och deras ansikten vändes mot honom. Ingen person var den andra lik och han hade väldigt svårt att uppfatta vem som var vem av sina gamla klasskamrater. Plötsligt var det någon som knackade honom på axel och när han vände sig om stod där en pirat med låtsas skägg och hatt.

”Välkommen!”, sa personen och gav Tim ett glas med Champagne liknande dryck.

”Är det alkohol?”, frågade Tim och tittade skeptiskt på innehållet i plastglaset. ”Du vet, jag dricker inte alkohol, inte efter den där festen som vi i klassen hade efter studenten i Stadsparken. Jag kommer aldrig glömma när jag klättrade upp i ett av träden och tappade min mössa i ån.” han skrattade åt sig själv.

”Men herregud, du är ju Tim! Kände knappt igen dig under den där dräkten!”, piraten skrattade och efter ett tag fick Tim reda på att det var Sofie. Tillsammans gick de till resten av klassen och hela kvällen skrattade de så de fick ont i magen. Ändå fast det var flera år sen han hade varit i Örebro och umgåtts med sin gamla klass så kändes det just nu som att han aldrig hade lämnat stället.

Sagan om... Någon i klassen?

Det var lustigt. Att en vanlig bussresa kunde bli så speciell hade ingen kunnat ana. Åka buss från Karro till Risbergska en helt vanlig tisdagsmorgon i augusti – ”easy peasy”, tänker ni. Det trodde jag också tills följande hände:

Jag satt på bussen som gick från paradiset Karolinska skolan till copycaten Risbergska skolan. Jag hade väntat på denna stund länge, hela sommarlovet faktiskt, men inte trodde jag väl att det faktiskt var bussresan som skulle bli det mest händelserika och lustiga på min första skoldag i 2an. Det började när bussen tagit sig bort till konserthuset och jag greps av en otroligt stark längtan och lust.  Redan när jag gick på bussen så såg jag att, ”Oj, denna busschaufför har ingen bra dag – eller inget bra liv.”. Ändå tycktes inte denna tanke avskräcka mig nu. Hennes hår – så perfekt. Så fluffigt och så levande. Jag bara måste få röra det. Måste, måste, måste. Jag var som paralyserad. Inget annat spelade någon roll, det var som om håret sjöng för mig, sjöng med den allra klaraste ton jag någonsin hört. Jag hade aldrig varit med om något liknande förut, det ville ha mig lika mycket som jag ville ha det. Jag stod långt bak i bussen så jag tog mig fram, hela tiden med handen utsträckt. Håret ropade som ljuv musik efter mig. Jag sträckte ut handen, skulle precis röra det, när någon grep tag i mig samtidigt som chauffören vrålade: ”Vad håller du på med?! Rör mig och du åker ut med huvudet före!!”, men min blick fastnade på personen som hindrat mig, personen som faktiskt räddat mig. Det var en tjej jag inte kunde minnas att jag sett förut och jag kände att redan nu gav hon mig kärlek.

Vi pratade hela bussresan och jag borde kanske ha börjat ana oråd. Denna person slet inte blicken ifrån mig. Jag förstod att personen skulle ha svårt att släppa taget. Hon skämtade, (eller var det ett skämt…?), om att jag kunde bli hennes äkta make och leva lyckligt med henne i all framtid. När vi väl var framme tog hon tag i min hand: ”Måste du verkligen gå? Jag bjuder dig på pizza hut eller en karroboll... eller både och!”, men dyrbara gåvor skulle inte ändra något. Jag var fast besluten om att jag måste till min destination, jag måste till klassrummet där resten av klassen höll hus. ”Ska inte du också av här?”, frågade jag då och hon svarade att jo, det skulle hon ju, men hon ville inte lämna mig. Mitt i allt så körde busschauffören iväg utan att vi hann kliva av och hon blev så lycklig och förväntansfull. Hon trodde att hon skulle få spendera resten av livet med mig, men jag längtade bara mer och mer hem till klassrummet och till mina vänner. Jag förklarade för henne att jag måste byta buss tillbaka till skolan så snart som möjligt och hon gav tillslut motvilligt med sig. Det var då som om hon ville bygga ihop en hållbar flotte åt mig – hon visade mig när bussarna gick, både tillbaka till skolan och hem, och gav mig pizza hut kuponger för tjugo dagar. När den både absurda och väldigt långa bussresan var slut så följde hon med tillbaka till skolan där vi vid ingången sedan tog farväl.

Jag fick inte komma in eftersom jag var så sen och kanske inte heller behörig. Jag hade inget ID med mig och vakterna ville kontrollera att det inte var någon gammal Hades-medlem som kom för att sabotera. Någon behövde identifiera mig och nu gällde det bara att denne någon kände igen mig trots sommarens radikala omvandling med ny frisyr och stil. Någon måste bekräfta för vakterna att det faktiskt var jag, men vem skulle kunna veta det? Jo, nu visste jag! Birgitta, eller i folkmun kallad B-B, en akronym av Biologi-Birgitta. Jag bad vakterna hämta B-B och hon kom snart gåendes emot mig ute på skolgården. Hon kollade undrade på mig, som om hon tänkte så det värkte, men nej, det var omöjligt att placera mig. ”Kommer du ihåg när du visade upp dissekerade djur för oss?”, undrade jag. ”Jo, eller ja, men det har jag ju gjort för alla mina klasser…”. ”Jag vet. Men för oss var det annorlunda. Du berättade ju så exalterad, kanske till och med fascinerad, om den välbevarade kattkroppen Risbergska skolan har.”.  Hon log stort: ”Jamen, det är ju DU!”, hon fortsatte i samma klang men nu vänd mot vakterna: ”Denna person kan ni släppa in, detta är en tvättäkta pilt ända in i hjärtat.”. Hon log ännu en gång åt mig men denna gång, om möjligt, ännu större och gav mig en blink innan hon sedan försvann kvickare än vad fantomen springer.

Jag öppnade dörrarna och luktade. Visst, det såg kanske ut som en svinstia på utsidan, men på insidan kände man redan den himmelska doften kallad Karroanda. Äntligen var jag hemma.

Sagan om den viktiga dagen

Igår hade jag en dröm som var sann och gick i uppfyllelse. Men dagen blev inte så som jag hade tänkt mig, skräckfull men underbar. En enögd man som jag aldrig vill träffa igen, lortiga grisar överallt och en vacker kvinna som jag nu har glömt bort. 

       En städare är verkligen inget jobb som man drömmer om. Jag måste försörja mig själv och alla andra i min närhet, alla i min familj och min blivande hustru. Jag jobbar från klockan fyra på morgonen till klockan tolv på natten varje dag, även på fredagskvällarna och helgerna. Idag är däremot den dagen där jag äntligen får vila. Jag kommer ha tid att fira tvåårsdagen med min älskade flickvän och det kommer bli en succé! Jag har bestämt mig för att laga min mormors specialitet. Allt måste vara perfekt idag. Det är denna dag som allt kommer förändras. Jag ska fria till henne.

       Jag har precis lämnat min älskling vid Örebro universitet och nu ska jag hem och ta ett bad med ett glas vin, livet kan inte kännas mer underbart. Det är ett par kilometer från universitetet till mitt hus och när jag snart är framme vid huset kommer jag på att jag måste handla. Jag har ju ingenting att laga på! Jag vänder om och ser huset bakom mig några meter ifrån. Jag tänker på badet som jag hade längtat efter hela vägen hem. Äsch, tänker jag. Jag kommer ha tid att bada och ta det lugnt lite senare.

       City Gross är inte mitt favoritställe att handla, tomt och ganska kusligt men deras kött är av bra kvalité som man måste ha, speciellt denna dag. Jag rusar till köttet för att få det bästa som finns kvar och så står jag där, andfådd och svettig framför tomma kylskåp där massor av kött en gång i tiden har legat. Jag stirrar och stirrar. Var kan all kött ha tagit i vägen? Jag går ut från City Gross besviken och orolig, men plötsligt ser jag en stor, tjock enögd man framför mig som håller i flera kassar med kött. Jag går fram till den enögda mannen och hälsar vänligt och frågar vad han ska göra med köttet. Då svarar han att han ska äta köttet själv, såklart. Han tycker att det är väldigt synd att det inte fanns människokött som han brukar äta. ”Men du ser ju riktigt smarrig ut” säger han dräglandes och stirrades på mig. Häpen och rädd står jag där och vet inte vad jag ska göra. Det enda jag tänker på är att fly. Jag ser hans hand röra sig mot sina byxfickor som är fulla med grejer. Jag reagerar snabbt och slår till hans hand som är i byxfickan och då ser jag att han håller i en fickkniv. Rädslan tar över mig men jag vet att jag behöver göra någonting innan det är försent. Jag tar tag i honom och slänger honom mot väggen. Jag springer mot bilen, öppnar dörren och slänger mig in så snabbt jag bara kan.

       Jag är skräckslagen men jag får inte glömma bort att det är en stor dag. Jag vill hem, ta ett bad och glömma bort det som just hände men plötsligt så ringer mobilen. Jag tar upp mobilen med mina darrande händer och svarar. Det är min chef. Hon vill att jag ska åka till Risbergska skolan för att städa där. De har ont om människor som jobbar idag och man får dubbelt så mycket lön om man ställer upp. Det enda jag känner för är att åka hem men för pengarnas skull bestämmer jag mig för att åka till Risbergska skolan.

       Det är någonting väldigt konstigt med Risbergska skolan idag. Det ser tomt ut men det stinker lortiga grisar. Det står en grabb med en hund några meter ifrån. Jag går fram till honom och frågar vad som har hänt. Han berättar att han är en av eleverna på Risbergska skolan som inte längre är en skola utan ett område där kvinnan Klara kan ha sina djur. Klara har förgiftat nästan alla elever och tvingat dem att köpa en gris till henne för att få botemedlet. Grabben är den enda kvar på skolan och han har en lösning för att stoppa henne, som han inte vill göra själv. Han ber mig att stoppa henne genom att skrämma livet ur henne med sin hund som hon är livrädd för. Eleven säger att hon

måste lova mig att aldrig svika mig. Grabben vill inte göra det för att han älskar henne så jag måste göra det åt honom.

       Jag går mot skolan. Jag ser henne med en dryck i handen i väntandes på att jag ska dricka. När jag börjar närma mig henne ser jag hennes ansikte. Hon är väldigt vacker fastän hon ser förskräckt ut med hennes darrande kropp som om hon aldrig hade varit rädd förut. Hon skriker och säger att hon kan göra vad som helst om jag får bort hunden så långt bort det bara går. Jag berättar för henne att hon måste lova att lyda mig om hon vill att hunden ska försvinna från hennes synhåll. Hon svär genast på att hon ska lyda mig och därefter bjuder hon mig på en fin lunch. Efter den fina lunchen berättar Klara att hon är förälskad i mig. Det är svårt att motstå hennes vackra ord och hennes blåa ögon som vill att jag ska stanna. Hon äger även en förmögenhet vilket skulle göra att jag aldrig skulle behöva städa igen men efter ett tänkande så bestämmer jag mig för att åka hem och låtsas som att jag aldrig hade träffat henne. Jag berättar mitt beslut för henne och hon blir genast ledsen och förtvivlad. Eleven som älskar henne blir förbryllad och arg så han puttar ner mig bland alla grisar.  

       Äntligen är jag snart hemma som jag har längtat efter en hel dag men jag vågar inte kliva ut från bilen för att jag är lerig och äcklig. Jag är orolig att människor ska bli livrädda och tro att jag är ett lermonster. Älsklingen väntar hemma på mig. Jag ser fruktansvärd ut just nu. Jag går ut och går till dörren för att knacka på men ingen öppnar. Efter ett par minuter öppnas dörren. Hon står framför mig vacker, som hon alltid är. ”kan jag hjälpa dig med något?” frågar hon med en artig röst som om jag är en främling. Jag försöker förklara för henne att jag är hennes älskade pojkvän men hon vägrar tro mig. Till slut tar jag fram min förlovningsring och går ner på knä. ”Är det verkligen du?” frågar hon. ”Ja” svarar jag.

Sagan om Isak

Det var nu det gällde. Det här var chansen som han väntat på så länge. Han klev ut genom porten och solen värmde hans brunblonda hår och fräkniga ansikte. Eftersom sommaren snart var över så var det lite kyligare utomhus och en svag bris letade sig in under hans blårandiga tröja. Han började sakta gå mot grinden som inhägnade skolgården som låg i centrala Örebro.

Han hade kommit en bit på vägen hem då han hörde en munter melodi längre ner på Stortorget. Det var inte på vägen men han fick plötsligt en stark känsla av att han behövde ta reda på varifrån melodin kom, han kunde inte stå emot så han skyndade sig snabbt nerför torget. Där, bredvid en fontän långt ner på torget såg han hur en sorgsen liten man satt på en filt på marken, och spelade på ett litet instrument i sina gamla och rynkiga händer. Han kunde inte urskilja vad för slags instrument det var, men det hade ingen betydelse. Han ville bara höra mer från det så han fortsatte gå mot det. När han kom fram ställde han sig framför mannen och iakttog honom när han spelade. Mannen slutade genast och sa:

- Hej där lille pojk, gillar du den här? Han pekade på det lilla munspelet i sina händer.

- Ja, svarade han tyst och släppte inte munspelet med blicken.

- Vad heter du lille pojk?, sa mannen och kollade fascinerat på den lilla pojken.

- Isak, svarade han och fortsatte hålla blicken stadig på munspelet.

- Vad sägs om att du får den här av mig. Jag ser att du verkligen tycker om den, så vem vet, du kanske kommer att behöva den mer än mig. Isak tog emot den och log brett mot mannen, han tackade och började gå därifrån.

När Isak gick tänkte han på hur han skulle kunna spela på munspelet så som mannen hade gjort, han skulle aldrig kunna få det att låta så bra. Han släppte munspelet med blicken för en minut och insåg att han var vilse. Han hade gått igenom flera sidogator och hade nu hamnat på en öde parkering bredvid en mataffär. Nu när han inte längre visste hur han skulle ta sig hem, så kände han plötsligt hur ögonlocken började bränna och tårarna vällde sakta fram. När allt hopp var som bortblåst och det kändes som att han aldrig någonsin skulle komma hem igen, så dök en söt liten flicka med kolsvart hår fram från ingenstans och ställde sig och stirrade på honom. Hon klev närmare och strök bort tårarna från hans kinder och log ett sorgset leende mot honom. Han fick genast en känsla av att allt skulle ordna sig och att han var trygg bara han var tillsammans med den här flickan. Han följde med henne, hand i hand, över en stor väg till en lekplats där de lekte i tystnad i en lång stund.

När det hade börjat mörkna ute började han bli orolig och undrade hur länge han hade varit med den här flickan egentligen. Det började kännas konstigt, som att han hölls fast vid henne av någon slags kraft eller något för han hade varit med henne i vad som kändes som evigheter nu. Han började smått känna av paniken för vad mamma och pappa skulle tänka när han inte kommit hem än, för idag var ju första gången han skulle få gå hem själv från skolan och det var inget hans föräldrar tog lätt på. De var ju så himla jobbiga och barnsliga när dem skulle lämna av eller hämta honom från skolan, så nu fick det vara nog tänkte Isak, han skulle ta sig hem på egen hand. Han behövde ta sig därifrån men problemet var att han inte visste vart han skulle gå. Han hade gått vägen hem med sina föräldrar hundra gånger tidigare men nu hade han avvikit från den vägen och han var vilse, han fick känslan av att flickan var den enda som visste hur han skulle komma hem så han sa:

- Du, jag vet inte vad du heter eller så, det var i alla fall jätteroligt att leka med dig, men nu måste jag hem, mina föräldrar undrar säkert vart jag är. Han reste sig upp och kollade sedan in i flickans knallblå ögon och kände hur han genast ville sätta sig ner igen men han stod emot. Flickan öppnade munnen för att svara:

- Du kommer inte hem, sa hon log och leendet gav honom rysningar i hela kroppen. Det var något riktigt obehagligt med hela situationen och han förstod inte varför hon hade sagt sådär eller vad det betydde, allt han visste var att han var tvungen att ta sig därifrån så fort som möjligt för han behövde komma hem. Precis när han skulle fråga flickan vad hon menade med det hon sa hörde han en kvinnas röst bakom honom:

- Maja, vad gör du här? Jag har letat överallt efter dig, du kan inte bara gå iväg sådär utan mig. Kvinnan kollade strängt ner på flickan, vars namn tydligen var Maja, och trampade bestämt ner foten i marken. Flickan reste sig upp utan ett ljud och följde med sin mamma bortåt. Han började gå efter dem för att hitta tillbaka till torget där han träffat på mannen. Efter ett tag var han tillbaka på Stortorget igen.

 Han började med raska och bestämda steg gå hemåt, som låg vid ett hörn på Järntorget, och när han till slut var framme vid den blåa dörren till lägenhet 3B började han bli smått nervös. Hur skulle mamma och pappa reagera, han som hade varit borta så länge, de 1måste ju ha varit så himla oroliga. Precis då han öppnade dörren hörde han sin mamma ropa:

- Är det du Isak? Han blev smått nervös för om hon lät någorlunda arg på rösten.

- Ja, jag skyndande mig hem så fort jag kunde.., sa han men hann inte fortsätta.

- Vad bra! Du kom precis i tid, kom och hjälp till med maten är du snäll, och du förresten, gick det bra att gå hem själv idag? Han gick mot köket och tänkte bevara sin mamma det som hade hänt idag, för han hade nämligen brutit mot alla regler som hon så noggrant hade gått igenom med honom bara tidigare idag.

Sagan om Joel

Matchen var äntligen färdig och Joel var utmattad. Han hade kämpat hårt i 90 minuter och till hans glädje hade matchen slutat i en 3-2 vinst. Joel hade en härlig känsla i kroppen och det enda han ville nu var att komma hem. Medan han begav sig mot cykelstället planerade han sin kväll. Joel låste upp cykeln när någon hojtade till bakom honom.

-          Jävla snyggt inlägg du fick till där på slutet, sa Erik, en av hans lagkamrater.

Joel bara log som svar. Han var inte på något vidare prathumör.

-          Olle sa att vi skulle svänga förbi sportaffären och plocka upp de nya dojorna, fortsatte Erik.

Olle var deras tränare och han hade fixat ett avtal med den lokala sportaffären så de kunde importera specialgjorda fotbollsskor som affären vanligtvis inte sålde.

-          Kan vi inte fixa det imorgon, föreslog Joel. Sportaffären låg trots allt i nästan exakt motsatt riktning från hans hus.

-          Nä, de har extra öppet bara för att vi ska kunna hämta dem.

Joel insåg att han inte hade något val och motvilligt hoppade han upp på cykeln och började trampa i fel riktning.

De två grabbarna anlände en stund senare vid sportaffären. Det var helt tomt på parkeringen utanför noterade Joel. Erik ledde vägen till ett garage på baksidan av byggnaden. Porten var öppen men Joel kunde inte se någon där inne.

-          Hallå! ropade Erik.

Någon reste sig längre inifrån garaget och kom närmare. Det var en man noterade Joel, men inte vilken man som helst. Han var gigantisk, en bra bit över två meter med breda axlar och en kraftig kroppsbyggnad. Det var dock inte det Joel reagerade mest på. Mannen hade ett stort ärr som började i pannan och slutade en bra bit under vänster öra. Som resultat hade mannen bara ett öga och var ytterst ofredställande att titta på.

-          Vi ska hämta upp fotbollsskor, sa Erik

-          Era namn? frågade jätten.

-          Erik och Joel.

Den enorma mannen nickade och precis i samma stund som han höll på att vända sig om hördes ett brak. Joel hoppade till lite då ljudet hade kommit från strax bakom honom. Garagedörren hade brakat ihop och den var inte längre öppen. Joel vände sig om för att kolla på den stora mannen och se hans reaktion. Jätten bara glodde med det enstaka öga han hade. Det var Erik som bröt tystnaden.

-          Vad gör vi nu? frågade han.

-          Jag vet inte, sa jätten medan han kliade sig i huvet. Det var den enda utvägen. Dörren in till affären är låst.

De tillbringade den nästa halvtimmen med att försöka komma på ett sätt att få upp den trasiga garagedörren. Under tiden hade jätten åtminstone gett dem deras fotbollsskor, men det var det enda positiva Joel kunde se i deras situation. Desto mer tid som gick desto mer otrevlig började också den stora mannen att bli. De hade försökt bygga en lyftanordning för att få upp dörren men problemet var att när de väl fått upp dörren var en av dem tvungen att fortsätta hålla dörren öppen medan de andra två tog sig ut. Hur man en vred och vände på det skulle en av dem bli lämnad kvar. Plötsligt fick Joel en idé han gick fram till den stora mannen och berättade att hans fullständiga namn var Joel Ingen. Han berättade också att Ingen kunde ta sig ut härifrån. Om jätten höll upp dörren så kunde Ingen sticka härifrån. Han bad jätten hålla upp dörren ett tag och sa att det inte var någon fara att han skulle bli lämnad kvar eftersom Ingen kunde ta sig härifrån. Jätten gjorde som Joel sa åt honom och öppnade garagedörren. I samma stund vinkade Joel till Erik och han fattade direkt vad det handlade om. Båda två satte full fart ut från garaget och i ett nafs innan jätten hade hunnit stänga dörren var de ute. Det hade dock varit nära. Joel hade knappt hunnit ta två steg på fri mark innan han hörde hur dörren ytterligare en gång slog igen bakom dem samt jättens arga vrål. Samtidigt som de två pojkarna satte sig på cykeln kunde man höra jätten skrika:

-          Ingen har lämnat mig kvar! Ta fast Ingen!

Men pojkarna hade fått nog av den arga mannen och tyckte att det var rätt åt honom.

Det hade blivit mörkt ute nu medan pojkarna färdades längs med cykelbanan. Det ven i träden av all vind och Joel kunde känna hur en regndroppe träffade hans panna. Strax därefter kom det fler och sen ännu fler.

-          Det drar ihop sig till storm, skrek Joel.

Han möttes inte av ett svar. Var hade Erik tagit vägen någonstans? Men innan han hann tänka något mer på det så lös hela himlen upp framför honom och kort därefter hörde han en öronbedövande knall. Det åskade. Joel ökade takten en aning han var snart hemma visste han. Himlen fortsatte att växla mellan vitt och svart medan han fortsatte sin resa. Joel kunde inte tro sina ögon när han helt plötsligt bemöttes av den så välkända uppfarten som utgjorde början till det han kallade sitt hem. Han parkerade cykeln hastigt och sprang mot ytterdörren där han fumlade en stund med nycklarna innan han lyckades få upp dörren. Väl inne tog han ett djupt andetag. Hade han klarat det? Var han verkligen hemma? Han hörde någon ropa utifrån. Vem var det?

-          Joel! Joel!

Vem var det egentligen. Var det jätten som hade kommit för att hämnas. Joel var rädd.

-          Vem är det? Ropa Joel som svar.

-          Erik! Hördes någon ropa tillbaka.

Var det verkligen Erik eller var det jätten som försökte lura honom. Joel var tvungen att vara säker.

-          Vad är mitt riktiga efternamn? frågade Joel då det var tvungen att vara något jätten inte visste. 

-          Söderkvist! ropade Erik tillbaka. Joel Söderkvist!

En lättnad gick genom Joels kropp samtidigt som han öppnade dörren och omfamnade sin kamrat.

Sagan om Elias

Det var en helt vanlig sommardag när Elias skulle till Adolfsberg från Brickebacken eftersom att han skulle träffa en nära vän till honom som han inte hade sett på väldigt länge. Problemet var att han inte visste vad som väntade honom på vägen dit.

Vädret var bra men helt plötsligt började det regna medan Elias var på väg till sin vän i Adolfsberg. Ju längre han gick desto mer började det regna och det blev bara kallare och kallare i lilla Örebro även fast det var sommar. Det regnade så mycket att Elias letade efter första bästa platsen att hålla sig varm och torr. Han började springa och helt plötsligt såg han ett stort hus och det var slottet. Elias knackade på dörren men ingen öppnade, till slut drog han i dörrhandtaget och som tur var dörren inte låst. Det var riktigt mörkt inne i slottet, men det regnade i alla fall inte på honom därinne. Elias började gå några steg och helt plötsligt såg han en lång man stå framför honom med bara ett enda öga. Den långa mannen sa till Elias med en mörk röst att följa med honom till ett varmt rum eftersom att han verkade frysa och vara helt vilse. Elias tvekade inte en enda sekund eftersom att han frös riktigt mycket. När de var på väg till det varma rummet berättade den långa mannen att han hette Stefan och då berättade Elias sitt namn. De gick uppför en lång jobbig trappa och då började Elias bli lite nervös och rädd. Han tänkte för sig själv om det verkligen var en bra idé att komma till slottet och att det kanske ändå var värt att bli lite blöt. Efter alla jobbiga trappor var de äntligen längst upp i slottet. Där uppe var det massa spindelnät, ett enda fönster bara och en halvtrasig liten lampa. Elias började känna rädslan och paniken om vad han hade gett sig in på egentligen. Stefan frågade Elias varför han såg nervös ut och då svarade Elias med en darrande röst att han inte var det och att allt var okej. Egentligen var Elias för det mesta rädd för Stefan eftersom att han bara hade ett öga.

Längst upp i slottet fanns det en stor dörr och Stefan öppnade den dörren och där inne var det ganska kallt och mörkt, men Stefan hade berättat att han skulle ta honom till ett varmt rum. Då sa Stefan till Elias att han har lurat honom och att han måste gå in i det kalla rummet, annars kommer han att äta upp honom. Elias blev självklart väldigt rädd att det första han tänkte på var att springa ut från slottet. Han hann inte göra det eftersom att Stefan puttade in honom i rummet och låste dörren. Detta hände på bara några sekunder och Elias förstod direkt att han inte hade någon chans att rymma. Elias hade varit inlåst i slottet i några timmar ända tills han hörde fotsteg, han förstod direkt att det var Stefan. Elias visste nu vad han skulle göra, han tog upp en spik som han hittade på golvet och precis när Stefan skulle öppna dörren för att kolla vad han gjorde prickade Elias spiken i hans öga. Stefan blev blind direkt och han började skrika på hjälp. Elias hade nu chansen att springa ut från slottet eftersom att Stefan inte hade en chans att jaga honom. Elias började springa ned för trapporna, han var väldigt andfådd och han höll nästan på att ramla tills han såg en kvinna framför sig som också hade ett öga. Hon höll i ett trollspö och hon sa med en elak och hes röst att om han inte stannade precis nu, skulle hon trolla honom till en katt. Elias var redan i chocktillstånd över vad han precis hade gjort mot Stefans öga och nu kom det helt plötsligt fram en okänd kvinna framför honom som berättar detta. Hon berättade att hon hette Pernilla och att Stefan var hennes son. Hon berättade även att hon och hennes son Stefan låser in folk och sedan äter upp dem eller trollar dem till något djur. Elias blev väldigt rädd och tänkte för sig själv att han inte är den enda personen som hade upplevt detta.

Elias ville bara ut, helt plötsligt började han springa väldigt snabbt. Det fortaste han verkligen kunde. Han sprang ut från slottet och samtidigt som han sprang tog han upp sin mobil för och ringa polisen. Två polisbilar var vid slottet efter bara några minuter. De tog fast Stefan och Pernilla och sedan fick Elias skjuts av en polis till Adolfsberg. När han var framme sprang han till sin väns hus, han knackade på men vännen öppnade inte dörren. Hans vän hade inte ett titthål till sin dörr, han hade ingen aning om det var Elias eller någon annan. Hans vän ropade till honom att han ska säga deras hemliga kod som bara dem två visste. Elias visste självklart vad det var för kod eftersom det var ju han. ”Olivträd” sa han och det var rätt. Hans vän Tobias öppnade dörren och kramade om honom eftersom att han var glad att se honom. De hade inte sett varandra på fyra år. När Elias gick in berättade han allt som hade hänt på vägen till Adolfsberg för sin vän Tobias.

  

Sagan om Philip

Snart var det över. Han skulle bara ta emot det och sedan var det bara att gå. De svettiga fingrarna gled över paketet när han bar det genom dörrarna. Han hade klarat det. Philip hade köpt kondomer, redan som 10-åring. När han kom ut från Ica stod hela kompisgänget och stirrade storögt. Philip andades in och kunde känna lukten av deras häpnad. Han kunde knappt tro det själv, han hade vunnit vadet. Nu skulle han fira.

- Alla följer med hem till mig, så kan vi spela lite Fifa! ropade han utan att dölja sin glädje. Philip brukade inte ta med kompisar hem till sig, men just nu hade han glömt bort det. Han ville bara njuta.

- Men Philip, du bor ju i Lillån! utbrast en av kompisarna. De andra skruvade på sig, men nickade sedan. Philip suckade. Han var trött på att bo så långt från stan, speciellt eftersom ingen i hans gäng fick åka buss på egen hand. Därför tog det ganska lång tid att komma hem till Philip. De var tvungna att cykla. Philip bad på sina bara knän. Han ville njuta av sin seger och när kompisarna såg hur mycket han ansträngde sig gick de med på det.

De började cykla norrut och kom så småningom till polisstationen. Utanför stod polischefen vid sin tjänstebil och rökte. När han fick syn på pojkarna som cyklade utan hjälm blev han ursinnig och hoppade genast in i bilen och körde efter dem. Hela gänget växlade och började trampa som galningar för att skaka av sig honom. Efter många skarpa svängar och smågator kunde de inte längre höra sirenerna bakom sig. Han var borta nu, men de förstod att han skulle göra det svårt för dem att ta sig hem.

De började cykla mot Lillån igen och försökte hålla sig borta från huvudleden, där polischefen antagligen patrullerade. Eftersom sommaren började lida mot sitt slut blev det snabbt mörkt och då Philip och hans gäng inte hade lampor på cyklarna ville de inte riskera att bli upplockade av en annan polisman, så de bestämde sig för att försöka hitta någonstans att vänta tills poliserna slutade vara ute i staden. De hittade en upplyst fotbollsplan som var omringad av ett högt järnstaket. Philip öppnade grinden och pojkarna ledde in sina cyklar på planen. Det låg en fotboll i ena hörnet och de styrde snabbt upp en match. De hade spelat länge och var genomsvettiga när de hörde steg på andra sidan staketet. Alla stannade upp och tittade på den ståtliga figuren. Han var lång, säkert 190 cm och såg ut att vara väldigt stark. Han var säkert 18 år. Philip försökte hålla sig för skratt när han såg att mannens ögonbryn hade växt ihop så att de såg ut som Hollister-logotypen. Mannen såg att Philip fnissade och började brusa upp.

- Detta är min fotbollsplan! Ni ska faktiskt veta att jag är polischefens son, så jag får göra som jag vill! Nu när ni har gått in på min plan, då ska ni banne mig få stanna där. Philip fnissade igen, men när han såg att den massiva kroppen ställde sig framför grinden blev han orolig. Han var tvungen att vara hemma snart, annars skulle hans mamma ge honom en rejäl utskällning.

Efter en kvart hade Philip fått nog. Han gick fram till mannen.

- Vet du vad, din pappa letar faktiskt efter oss! Kompisarna tittade på honom som om han var dum i huvudet.

- Jaså? Då ska jag springa och säga till honom att jag har tagit fast er! Vad heter du?

- Ingen heter jag, hälsa gärna att han är en stor, fet dumsnut. Den jättelika mannen brusade upp och började springa mot sitt hus.

- Jag ska allt berätta för pappa vad du sa! Vänta här så kommer han och tar er! Philip och de andra trodde inte att en människa kunde vara så dum, men de tog sina cyklar och stack snabbt därifrån.

Gänget skrattade hela vägen hem till Philip, men när de svängde in på hans gata tystnade de. Från huset mittemot Philips hördes musik och tjejer som skrattade och skrek. Alla tittade längtande mot huset, innan Philip insåg vem som bodde där.

- Hörni, vi borde inte gå dit. Det är min syrras kompis som bor där och det sägs att hon har suttit i häktet för att hon klöste ut ögonen på en kille som störde henne när hon läste på biblioteket. De andra grabbarna hörde och tittade bort, men Philip började tänka. Det var ju fler än bara hon där. Säkert tjugo andra tjejer. Philip började sakta gå mot huset, men hans vänner visste bättre. De sprang fram och tog tag i hans lemmar och bar honom mot hans egna ytterdörr och han förstod att de ville väl.

- Ni kan släppa mig nu, men tack för att ni tog hand om mig. De ställde ner honom på marken och han öppnade dörren. De smög in i den kolsvarta hallen men hörde plötsligt någon som ropade.

- Vem där?! Det var hans mamma. Philip insåg att det var så mörkt att man inte såg sina egna händer, än mindre sin son som stod 3 meter bort. Han ropade sitt namn, men precis då svek målbrottet honom som det brukar i viktiga situationer. Hans svar lät mer som ett stridsrop och det skrämde upp hans mamma ännu mer. Han viskade till sina kompisar att hitta strömbrytaren till lampan och efter några sekunder av famlande lystes hallen upp. Hans mamma såg Philip och gänget och hennes oroade ansiktsuttryck förändrades snabbt till ett leende. Hon började skratta åt situationen samtidigt som hon gick och la sig igen. Philip vände sig om och tittade på sina kompisar och de förstod vad han tänkte. Det här äventyret skulle de sent glömma.

Sagan om den sista händelsen från i somras

Kära dagbok!

Nu ska jag berätta om en händelse från i somras som jag inte hunnit dela med mig av än. Det var en sensommareftermiddag i augusti som jag och mina två småsyskon hade njutit av en trevlig dag tillsammans i Närkes populäraste ställe, nämligen Örebro Centrum. Vi hade inte träffats på ett tag eftersom jag hade varit iväg på en resa uppåt norr för att hälsa på min kusin Helle och hennes familj. Precis som man alltid gör när man är borta hade jag efter ett tag börjat längta efter mina underbara små gullungar och vi bestämde att så fort jag kommit hem skulle vi åka upp till centrum och ha en heldag, bara vi. Sagt och gjort, jag kom hem sent på kvällen innan och morgonen efter tog vi våra cyklar och begav oss mot stan. Väl där gick vi runt och kollade på allt och ingenting, och min lillasyster Allie ville så gärna gå in på BR leksaker och kolla på allt hon kunde hitta, så där spenderade vi nästan en dryg timme.

Efter många affärer, en lunch på Burger King (som min lillebror Anton hade sett fram emot hela dagen), och väldigt mycket tjat om att köpa allt som de två små såg, skulle vi äntligen bege oss mot det jag hade längtat efter i flera timmar. Vi skulle gå till ett café och ta en fika. Jag själv hade godisstopp då, så jag skulle bara dricka en kaffe och ÄNTLIGEN få sitta ner, men mina småsyskon såg så klart mest fram emot den ätbara delen. Vi gick till deras favoritcafé, Wasa, som ligger mitt i centrum utefter Drottninggatan och vi beställde och fick det vi ville ha. Just den dagen var caféet väldigt fullt och jag undrade varför… men när vi skulle gå därifrån fick jag svaret. Allie och Anton var som förtrollade. De vägrade att följa med mig ut, i själva verket var det som om de inte ens lyssnade på vad jag sa. De satt bara där, helt som förtrollade och sa att de vill stanna där för alltid. De pratade oavbrutet om sin fikaupplevelse, att det varit det godaste de ätit och att de bara ville ha mer och mer! De pratade med folk från borden bredvid, folk de inte ens kände och alla sa de samma sak, att det varit deras bästa fika någonsin. Många gick till och med och ställde sig i kö igen för att beställa en ännu större bakelse. Då gick det upp för mig att Wasa var förtrollat! De måste ha haft något i sina bakverk så att folk bara skulle köpa mer och mer för att de tyckte att det var så gott. Värst av allt var dock att ingen av dessa kunder tycktes vilja gå därifrån. Jag fick panik, hur skulle jag få ut mina småsyskon? Efter en lång inre diskussion och många dåliga förslag, slutade det hela med att jag helt enkelt tog dem under varsin arm, och trots deras högljudda och våldsamma protester, pressade mig igenom folkmassan och vidare ut genom dörren. Så fort vi kommit ut var de helt som vanligt igen och jag skyndade mig att dra dem ännu längre från det förtrollade caféet.

Jag var helt slut efter dagen och inte hade besöket på Wasa direkt gjort mig piggare. Jag föreslog att vi skulle hämta våra cyklar och dra oss hemåt. Allie och Anton nickade medhållande och även de verkade ganska slutkörda. Cyklarna stod vid torget mellan Krämaren och Vågen, så dit gick vi och började sedan cykla hemåt. Cykelturen gick långsamt, alla var vi i vår egna lilla värd och ingen sa något mer än små kommentarer om saker vi åkte förbi. Därför var det kanske ingen av oss som märkte personen som hade gått fram och ställt sig mitt i vägen, precis när vi åkte under en tunnel. Vi stannade och kollade på honom, då vi hade antagit att han skulle flytta på sig när det kom folk som skulle fram. Uppenbarligen tyckte inte han det och jag frågade vad han gjorde där. Han svarade inte, utan utstötte bara ett högt och ljudligt skri. Både jag och mina syskon började känna obehag, det var något som inte stämde. Plötsligt hörde jag hur fler människor kom ner i tunneln, och jag trodde vår räddning hade kommit, att allt bara skulle återgå till det vanliga nu när det kom fler personer. Ack så fel jag var! Jag vände mig om och väntade mig att se ett vanligt sällskap komma gående, men istället såg jag att alla som kom ner i tunneln hade likheter med killen som stod framför oss! De alla verkade vara i ungefär samma ålder, runt tjugofem. Alla hade slanka kroppar, men var ändå muskulösa. Både tjejerna och killarna hade kortklippt hår och helt svarta kläder, men det som skrämde mig mest var att alla hade solglasögon på sig. Inte vilka som helst, utan det vara bara glas framför ett av ögonen. Framför det andra ögat var det inget alls, och alla de fria ögonen var fästa mot oss. De andra ögonen kunde jag ju inte se, men det tittade troligtvis åt vårt håll också. Jag hoppades på att det snart skulle komma någon slags hjälp, och det var då vår räddning kom. Plötsligt öppnade Anton munnen och sa att han behövde kissa. Jag bad då de som nu hade omringat oss att vända sig om så att han kunde få kissa ifred, vilket de faktiskt gjorde. Anton stod bara stilla och tecknade till mig att han inte kunde göra något utan en toalett, så vi tog tillfället i akt att komma på en plan för att kunna rymma i stället. Jag började kolla runt och såg plötsligt en gammal barnvagn stå undanskymd i skuggan. Försiktigt tecknade jag åt dem att tyst smyga fram och sätta sig i förvaringskorgen som fanns längst ner. De gjorde som jag sa och sen väntade jag bara på en lagom stor lucka för barnvagnen att komma igenom. Människorna som stod med ryggarna mot oss började stöna och viska sinsemellan, antagligen tyckte de att vi tog lång tid på oss. Folk började också ändra positioner och stampade runt på stället. Mitt mellan två av personerna blev det plötsligt en lucka. Jag tog sats och sprang. Med vagnen framför mig pressade jag oss igenom det nu krympande hålet. Jag sprang fort, riktigt fort och kollade inte bakåt förens vi nästan var hemma. Som tur var hade ingen följt efter!

Vägen hem hade varit blöt och lerig, så mina ben var helt brunblöta och när jag kollade under vagnen satt där två lerindränkta småsyskon. När vi steg in genom dörren stannade mamma och bara kollade på oss. På skämt frågade hon hur jag kunde vara säker på att jag tagit hem rätt barn med tanke på de två lortarna jag dragit in. Jag svarade att vi hade haft en tävling om vem som kom fortast hem och att det hade gått vilt till. Det var en lögn, men den riktiga sanningen hade hon nog inte velat höra. Som tur var nöjde hon sig med det svaret och skickade in Anton och Allie till duschen i stället för att ställa några fler frågor.

Det var den enda händelsen från i somras som jag inte har hunnit berätta för dig, konstig va?

Vi ses!

Din kära Evelina 

Sagan om Christoffer

Christoffer hade inte sovit de senaste två dygnen, han var väldigt trött och han kunde knappt hålla sina tunga ögonlock uppe. Hela hans kropp bad om att få sova, men först skulle han behöva komma hem. Han skulle behöva ta två bussar. Bussen som egentligen skulle komma för en kvart sedan var försenad och det hade utropats i högtalarna på Örebro resecentrum.

           Det hade gått två timmar och det kändes som att den aldrig skulle anlända. Runt honom hade det redan börjat samlas en stor hop människor och det kändes som att han knappt kunde andas. Efter ett ganska långt tag kände han hur bänken sjönk ned. Då han sedan såg åt platsen som för bara några sekunder sedan varit tom satt det en man där. Han hade en käpp och en ögonlapp över ena ögat. Antingen var han skelögd eller så var det helt enkelt bara ett svart hål där. Fast han kunde inte precis lyfta på hans ögonlapp och kika där under.

”Jag vet att du tittar”, sade mannen och log mot honom, det var då Christoffer upptäckte att han inte hade många tänder kvar. Tänderna som satt i tandköttet var nästan helt svarta och det såg ut som att de skulle ramla ner när som helst. ”Det var såhär. När jag var ung så höll jag på med bågskytte och jag kan berätta för dig min pojke, att pilar kan göra riktigt ont”, började han. ”Jag var bara elva år då pilen åkte rätt in i mitt öga, de kunde inte göra någonting åt det. De opererade ut det och jag har inte behövt ett öga efter det. Det skulle ju inte hjälpa mig alls.” Bussen anlände till platsen och det började bildas en kö. Christoffer kände att han inte kunde lämna mannen med§ hans överdrivet intressanta historier, därför satt han kvar och såg hur bussen lämnade honom där med den alldeles för pratglade mannen.
           Då nästa buss kom till platsen lyckades han smita ifrån mannen med ögonlappen, samt hans alldeles för långa och jobbiga historier. Han klev på bussen och kände en stor lättnad i bröstet, han hade undkommit utan större sår, inga sår alls faktiskt. När han satt på sätet närmast fönstret såg han hur alla träd åkte förbi utanför fönstret, efter femton minuter stannade bussen. Det visade sig att det hade varit en olycka på E18 mellan Örebro och Karlskoga, de skulle bli tvungna att stå i en kilometer lång kö. Inte nog med det, det började ösregna och åska. De hade fastnat i ett oväder. Det var som att alla himlens änglar börjat gråta samtidigt och Zeus var förbannad, bussen skulle inte röra sig en meter innan han fått ur sig sin ilska.
           Flera timmar senare kunde man se hur bilarna framför bussen började röra på sig. Tyvärr hade en kvinna dött på kuppen. Det var nämligen så att hon hade varit jordnötsallergiker och personen bredvid henne hade öppnat en jordnötspåse, hon hade dött innan ambulansen hade hunnit fram. Bussen stannade vid Bad & Värme i Karlskoga och Christoffer klev ur bussen, en varm känsla fyllde hans tunna kropp och han såg sedan hur en välkänd bil rullade in på parkeringen. Hans mamma var ansiktsblind och därför var han tvungen att bekräfta att det var han genom att säga en sak som bara han skulle kunna säga rakt ut utan större problem.
”Mamma, du har en finne på näsan”, sade han med ett svagt leende och öppnade bildörren för att sedan sjunka ned i det nedsuttna passagerarsätet. Christoffer skulle snart vara hemma och hela hans kropp längtade efter att känna doften av Billy’s pan-pizza i mikrovågsugnen. Hela hans mage drog ihop sig och kurrade. Smält ost och skinka. Det var precis vad han behövde.

Sagan om Maggan

Maggan var i Stadsparken i den lilla staden Örebro då hon möttes av en mycket underlig dam som påstod sig vara en spådam. Med stressen över Maggans bröst för att skynda sig hem till de sjuka barnen i Almby, spådde damen henne. Maggan var så stressad att hon inte tänkte på vad spådamen sa till henne och var då omedveten om vad som skulle vänta henne enligt spådomen.  

Väl i bilen sitter Maggan och ska köra mot Almby och glömde bort vad damen spådde eftersom hon var upptagen med att skynda sig hem till sin sjuka dotter som låg hemma med pappa Stefan. Efter ett tag märker hon att hon har hamnat på ett ovanligt konstigt ställe som påminde henne om Almby. Maggan blev väldigt förvirrad och orolig över att hon skulle bli tokig av denna stress som hon hade burit på sen veckor tillbaka. Så när hon ska ut ur bilen som stod parkerad vid en port tar hon chansen och frågar en man som satt i trappuppgången med sin hund vart hon hade hamnat. Ju närmare hon kommer mannen desto konstigare såg han ut. Hon lade framförallt märke till hans konstiga ögonlapp som han hade över det vänstra ögat och de jätte långa benen när han reste sig upp. Hon bestämde sig för att vända om och skynda sig till bilen och köra väg. Just då ställer sig mannen upp och går med långsamma steg bakom henne. Med oron som tar över ökar hon farten omedvetet eftersom hon hör hur hans fotsteg närmar sig henne. Maggan sätter sig i bilen och låser dörrarna och försöker starta bilen men får inte igång den. Hur mycket än hon försöker så får hon inte igång den och mannen kommer närmare och närmare och paniken i henne blir värre. Till slut står mannen utanför bilen då hon får precis igång bilen och rusar därifrån med hög fart. Efter ett ögonblick var hon borta från platsen som var någonstans i den gamla sidan av den lilla staden, och mannen med ögonlappen syntes inte till längre vilket blev en lättnad för Maggan. För att hitta vägen hem försökte hon åka mot centrum för att sedan ta vägen mot engelska skolan och sedan komma snabbare till Almby där hennes barn väntade på henne.

                                                                                                                                  

På vägen dit får hon ett okänt samtal och bestämmer sig för att svara utan att ifrågasätta vem det kan vara. Det dröjde inte länge innan hon stängde av samtalet igen på grund av den underliga rösten som konstigt nog försökte varna henne för att möta en kvinna inom kort som hade i tanken att förstöra för Maggan. Personen i telefonen ville varna Maggan om att möta denna kvinna så skulle hon ge henne något halsband men det lät väldigt konstigt så hon stängde av innan personen hann förklara vidare. Efter att Maggan lade på samtalet funderade hon på halsbandet som märkligt nog dök upp i hennes väska när hon skulle stoppa ner mobilen. Med häpnad och stress stoppar hon ner halsbandet i jackfickan och åker förbi våghustorget och vidare mot engelska skolan.

Efter en märklig förmiddag kommer Maggan hem till sitt sjuka barn. Hon bestämmer sig för att skjutsa barnet till vårdcentralen. När hon väl kommer fram får de genast hjälp av en sjuksköterska som tar in Maggan och hennes lilla flicka till ett litet rum som var utröstat på ett speciellt sätt tyckte hon. Maggan fick en konstig känsla av att något inte riktig stämde. Känslan väckte oro inom Maggan när de gick in i rummet för att sjuksköterskan skulle ge hennes dotter en spruta utan att förklara vad för sorts medicin det är. Rummet hade en mycket speciell belysning och konstigt möblerat för att vara en vårdcentral. Precis innan sjuksköterskan skulle ge Felicia sprutan så utbrast Maggan ”STOPP!!”. Kvinnan kollar förvånandesvärt på Maggan innan hon snabbt kom på att hon blev avslöjad och kör in sprutan i dottern Felicias arm. Precis innan hon sprutar in det i kroppen så tar Maggan fram det där märkliga halsbandet. Kvinnan som kalla sig för sjuksköterska, släppte sprutan och backa undan försiktigt med skräck i ögonen. Maggan blev alldeles förvirrad och utan att tänka skyndade hon sig för att ta ut sprutan ur hennes dotters arm medan kvinnan stod bakom utan en enda rörelse. Kvinnan vart svag för detta halsband men varför visste inte Maggan riktigt. Hon märkte att kvinnan blev vek och var beredd att göra vadsomhelst för Maggan så hon bad kvinnan att lämna dem ifred och inte komma tillbaka hit längre vilket hon gick med på.

Felicia mådde bättre och de kunde åka hem. På väg mot utgången ringde Maggans telefon igen. Det var samma person som varnade henne från denna kvinna som dök upp i vårdcentralen. Rösten i mobilen förklarade att halsbandet hade en speciell kraft som kvinnan inte kunde klara av, vilket förklarade skräcken i hennes ögon. Maggan tackade denna okända person och lade på samtalet sedan återvände de hem efter en mycket konstig dag. 

Sagan om Axel

Blå var den buss som stannade på den lilla hållplatsen på landsbygden. Dess namn var DXIII och vid det tillfälle den stannade klev fem stycken yngre herrar ut ur dess dörr. De fem pojkarna befann sig nu vid en mack tillhörande företaget Shell, på gränsen mellan åkrarna och skogen. Idag var det fredag, klockan var strax efter tre och solen lyste starkt på den blå himlen ovanför dem. I samlad trupp gick de till den gamla mackens parkeringsplats varpå en av pojkarna, Pelle, tog fram en nyckel med vilken han låste upp en gammal, rostig EPA-traktor av mörkt blå nyans.

Genom att sätta sig på förarplatsen visade EPA-Pelle varifrån smeknamnet hade kommit. I passagerarsätet till höger om honom tog den kraftigt byggda Börjesson plats. Pojken vid namn Axel, som var den ende av dessa fem som inte bodde i trakten, tvingades tillsammans med sina vänner Emil och Ralle sätta sig på det smått omoderna fordonets flak. Kort efter detta startades traktorn med ett ryck och var snabbt uppe i 80 km/h, trots att den lagliga farten endast var 30. De tog vägen genom skogen, i riktning mot Pelles hus.

Efter en kort bit på vägen nådde de till ett smalare parti. Oturligt nog var vägens smalhet inte det enda bekymret på denna dag, ty stora delar av vägen var upptagen av bonden Karlegrens nyinköpta skördetröska. Av någon outgrundlig anledning körde han dessutom sin maskin på vänster sida av vägen vilket tvingade Pelle att styra åt vänster. Detta vägval gjorde stackars Axel uppe på flaket illa till mods, för på just denna sida vägen såg han en trädkoja i vilken en sexhövdad orm verkade husera. När de kom närmre såg Axel att den sexhövdade ormen i själva verket var sex stycken ännu yngre pojkar; närmare bestämt var de tolv år gamla i jämförelse med Axel och hans vänner på vardera 17 vårar. Kamraterna Axel hade med sig på flaket förklarade att detta var de busiga skyttepojkarnas koja, ett smeknamn de fått för att med slangbella bombarderade passerande bilar med rönnbär från trädet de hade sin boning i.

Pelle märkte snabbt att bonden Karlegren inte hade stor erfarenhet av sitt nya fordon eftersom det åkte i ett rasande tempo. Han beslöt att det var tvunget att undvikas, att sugas in i de farliga bladen på en tröska var ju allt annat än en trevlig upplevelse. De tvingades därför ta till vänster på den smala vägen. Precis när Axel började undra varför pojkarna höll i ett rep blev Ralle infångad av ett lasso som kom från vänster. Till hjälp av det starka träd som skyttepojkarna befann sig i lyckades de med gemensam kraft dra upp Ralle i trädet.

När de tagit sig förbi det smala partiet av vägen märkte den ytterst erfarna föraren Pelle att hans fordon kändes lättare. För att kunna kolla vad felet var blev han illa tvungen att tvärbromsa i sin höga hastighet. Problemet var bara att han just då passerade en pöl med lera, av vilket det mesta skvätte på två fisförnäma, äldre damer som stod på sidan av vägen. Namnen på dessa två var Barbro Bergström och Berit Berggren, men i allmänt tal i bygden kallades de ”svamparnas och bärens gudinnor”. Främsta anledningen till detta var att deras pension gav dem mycket överskottstid till att utöva detta intresse. När damerna, efter en förhållandevis lång stund upptäckte att det var leriga blev de rosenrasande och skrek följande ord: ”Hur understår ni odågor er att smutsa ner oss, svamparnas och bärens gudinnor? Detta är den värsta typen av hybris man kan tänka sig. Vi blev kränkta trots att vi vet hur låg respekt dagens ungdom har för oss äldre!”

Det första som nu hände var att Berits pudel och Barbros nakenhund bet stora hål i däcken på Pelles EPA. Pojkarna bestämde sig för att springa hem till Pelle snarast möjligt och tala om de två damernas dåliga beteende för hans föräldrar innan de två ”gudinnorna” kunde ljuga ihop en bra story om vad som hänt. Detta skulle sätta Axel och hans vänner i klistret. För sanningen att säga hade de inte gjort mycket annat än att se till Ralles säkerhet och samtidigt haft otur med att en lerpöl och de två damerna stod precis bredvid varandra. För Axels del var detta dock olyckligt. Han försökte springa efter sina vänner på den genväg de tog genom skogen. Det var däremot svårt för Axel att hoppa av traktorflaket och han var ovan att springa i skogsterräng. Så efter en stund fann han sig vilse i skogen och visste inte var vare sig vägen eller Pelles hus låg.

Hans stora räddning var dock en GPS som fanns installerad i hans mobiltelefon. När Axel skrev in Pelles adress ”Ramsta 205” gick han helt enkelt dit fågelvägen. När han anlände sade Pelle: ”Om du är den riktiga Axel, säg då hur man öppnar fönstret i klassrummet där vi har matte!”. Axel förstod inte vad som var felet men svarade ändå ärligt att det inte gick att öppna fönstret, han hade ju själv förstört konstruktionen som man öppnar fönstret med.

De andra gav då ifrån sig ett högt skratt samtidigt som de förklarade att det mest var ett skämt att verka misstänksamma, men att det var en ny syn att få skåda Axel med smuts i både ansiktet och på kläderna.

Sagan om Emerly

Klockan var strax innan midnatt. Solen var på väg ner, regnet småduggade och en svag ljummen bris flöt genom luften där hon gick på stigen på väg hem. Emerly’s bästa kompis hade precis fyllt 18 år och hade haft världens fest för att fira det. De hade alla haft jättekul och Emerly hade aldrig skrattat så mycket i hela sitt liv, men som vanligt var hon tvungen att lämna festen en bra bit innan midnatt även fast hon skulle göra vad som helst få att få stanna som sina andra kompisar. Men hon kunde inte, så var det bara. Ingen skulle få reda på hennes hemlighet, det var hon helt säker på.

På sitt armbandsur såg hon att klockan var en minut i tolv. Paniken spred sig i hela hennes kropp, hon skulle inte hinna hem, det var flera kvarter kvar till porten på lägenheten och även om hon skulle springa skulle hon inte hinna ta sig dit på en minut. Pulsen ökade, blicken letade frenetiskt efter någonstans att gömma sig och fötterna gick runt i små cirklar. Hon kollade på armbandsuret igen. 19 sekunder kvar. Svetten började rinna längst hennes ryggrad och i ren panik kastade hon sig ner i en liten buske och kröp så långt in i den hon kunde. 15 sekunder kvar. Det började klia på hennes hals, tänderna började göra ont, rösten lät mer och mer pipig och en stark värk spred sig genom hennes huvud. 3 sekunder. 2 sekunder. 1 sekund. Nu var det dags. Hon tog ett djupt andetag och höll hårt i buskens stam. Sakta men säkert kände hon hur huden började spricka. Hon rev med fingrarna och naglarna för att lindra den ilande smärtan som spred sig som ett gift genom hela hennes kropp, sedan, 1 minut över midnatt hade fem identiska huvuden växt fram från hennes hals.  

Emerly satt kvar i busken och försökte komma på hur hon skulle komma hem utan att någon skulle se henne. Rakt fram låg stortorget och Satins ljus syntes lång väg. Hon tittade över ena axeln och såg att det gick en stig genom Oskarsparken som var helt kolsvart. Det var nu eller aldrig tänkte hon. Med ett språng kastade hon sig ut ur busken och sprang över nedre delen av torget med händerna runt de sex huvudena. När hon äntligen nådde stigen var hon livrädd att någon skulle ha sett henne och mjölksyran gjorde så att hennes ben började skaka. Men hon hade inte tid att vila. Hon fortsatte att springa på den leriga stigen med tröjan så högt upp mellan sina halsar som det gick och hon spretade med fingrarna så mycket hon kunde i ett försök att täcka så många av sina huvuden som möjligt. Stigen var full av rötter och stenar, hon snubblade fram så fort hon kunde, även fast hon knappt kunde se någonting lyckades hon ta sig en bra bit längs stigen innan hon var tvungen att stanna. Hon hade hört ett ljud. I ögonvrån såg hon en skugga och utan att tänka sig för kastade hon sig in buskaget på sidan av vägen.

Hon vrickade till foten och rev upp båda armarna och hon fick flera djupa sår på sin 6 huvuden och halsar. Skuggan kom närmare och hon kunde urskilja en kvinnokropp. Hon såg att kvinnan hade en käpp och stora mörka stövlar. Kvinnan kom allt närmare och när hon var precis framför buskaget där Emerly satt gömd stannade hon plötsligt till. Som en brinnande eld spred sig rädslan genom Emerlys kropp. Kvinnan vred på huvudet och det såg ut som hon letade efter något. När hon tittade in i buskaget såg Emerly till sin häpnad att kvinnan bara hade ett öga. Där det andra ögat egentligen skulle vara såg man att ögonlocken hade sytts ihop med en mörk tråd vilket bara gjorde så att hon såg ännu mer spöklik ut. Emerly höll andan och knöt händerna så hårt att de blev kritvita. Kvinnan tog ett steg framåt och Emerly andades ut, sen hände något som hon inte var beredd på. Kvinnan började plötsligt sjunga. Hon sjöng en så underbar melodi att Emerly hamnade i någon slags trans. Hela hennes sinne blev lättare. Hon glömde bort de sex huvudena, rivsåren på armarna och den vrickade foten och hela kroppen, inklusive alla huvudena, lyftes upp som att det var änglar som bar henne upp på stigen igen. Kvinnan la sin hand på Emerlys axel och nickade en medlidsam blick.

Ur väskan tog kvinnan fram en gammal plåtburk med ett pulver i som hon kastade över Emerly samtidigt som hon började nynna på en ny melodi. Emerly slöt ögonen och när hon öppnade dem igen var kvinnan borta och hon befann sig utanför sin port. Även fast hon var i chocktillstånd lyckades hon slå upp dörren och kastade sig upp för trapporna till den tredje våningen. Dörren till lägenheten åkte upp på bara några sekunder och hon ställde sig på hallgolvet, blöt, sönderriven, med blodsipprande från rivsåren och med sex huvuden. Hon hörde en lampa som tändes. Några sekunder senare stod hennes mamma i mitten av hallen. När hon såg Emerly skrek hon högt. ”Det är jag mamma, det är jag” sa Emerly med förtvivlan och gråt i rösten. Hon hade aldrig låtit sin mamma se henne så här men just i det här ögonblicket ångrade hon att hon aldrig hade berättat. Hennes mamma fortsatte att skrika. Hon hade fått tag på telefonen och var beredd att kasta den på Emerly. ”Kommer du ihåg den där gången när vi köpte glass i Askersund och du tappade din på trottoaren?” Hennes mamma såg förbryllad ut, hon hade ingen aning om hur den här varelsen kunde veta något sådant. ”Kommer du ihåg alla gånger vi satt uppe hela natten och kollade på gamla tv-serier och åt glass när pappa hade lämnat oss” sa hon i hopp om att hennes mamma skulle förstå att det var hon. ”Emerly…?” sa hennes mamma. ”Ja mamma, det är jag...”

Sagan om City gross

Nils har alltid varit den som handlar åt familjen och som tur är flyttade City Gross till Vivalla så nu behöver han inte gå hela vägen till Ica Maxi. City Gross ligger bara 1-2min från hans hem. Nils är en kille som är 16 år, som alla andra 16-åringar så tillbringar han sin tid åt att sitta framför datorn och skype:a med vänner. Nils tillbringade sin dag som vanligt framför datorn då ett samtal kom från en vän. Det var Lisa som ringde och han undrade varför hon ringer när hon är på sitt sommarjobb. Nils hörde på Lisas rösta att det var något på gång. Hon lät som om hon hade gråtit en massa. Hon kunde inte riktigt få ut orden, efter några sekunder av snyftande berättade hon att något hemskt hade hänt deras barndomsvän. Nils kunde inte tro att Amanda hade gått bort bara sådär. Lisa tog första bussen hem till Örebro för att kunna sova över hos Nils eftersom hennes föräldrar var bortresta.

Det var en sen kväll i början av juli och det fattades mjölk. Nils småsyskon brukar aldrig sova utan att dricka ett glas mjölk. Nils var inne i ett game och kunde inte lämna matchen för att han skulle kunna bli bannad från spelet upp till 1vecka så Nils ville köra klart sitt game, men City Gross stänger om 2 min. Lisa försöker få av honom datorn, men Nils ville inte lämna den för att han hade blivit varnad en gång tidigare för att ha lämnat en match. Tillslut så ställer sig Nils upp och är på väg ut, men då hör han ljudet av sina vänner i Skype där de ropade på honom för att de behövde hjälp med att förstöra fiendernas bas. Det är som en osynlig dragningskraft för Nils, men Lisa gjorde allt i sin makt för att få stopp på Nils. Då får hon syn på internetkabeln. Lisa slängde sig för att kunna dra ut kabeln ur uttaget för att kunna avbryta samtalet och stänga av spelet. Nils hade ingen chans att kunna gå tillbaka till matchen i tid så han gav upp.

Nils och Lisa hann till City Gross innan stängning och var på väg hem. Då fick de syn på grannens katt. Nils trodde att den vart utelåst så han ville ta med den hem. När Nils hade lyft upp katten så såg han att katten inte var sig själv, den såg ut att vara rädd. Lisa märkte att katten bara hade ett öga. Nils blev helt förskräckt och släppte katten. Vanligtvis så brukar katter landa på sina fötter, men den här katten landade på ryggen. Lisa sa till Nils att akta sig för katten för att den betedde sig väldigt konstigt. Hon sa att den var ett ”missfoster”. Då märkte Nils att katten blev påverkad av varje dumt ord Lisa sa. Katten blev större och klorna vart vassare. Bara efter några sekunder så blev katten 10 gånger större än sin tidigare storlek. Lisa och Nils kunde inte få ut ett ord. Det enda de tänkte på var hur i hela friden den kunde förvandla sig.

Nils drog i Lisas hand och försökte springa hem, medan Lisa fortfarande var i chocktillstånd. Men katten ville absolut inte låta de komma undan så lätt. Katten fick tag i Lisas fot och drog henne till sig. Lisa ville att Nils skulle fortsätta hem och hämta hjälp. Nils hade en plan, medan Lisa blev sönderriven så försökte Nils få katten att börja jaga honom. Katten jagade honom och Nils började kasta mjölk på katten för att han inte hade något att använda. Han hann inte så långt innan han blev fångad och skadad. Innan katten slog sitt sista slag så kom ägaren till katten och blåste i en visselpipa som fick katten att förvandlas tillbaka. Ägaren bad väldigt mycket om ursäkt och berättade att katten har en sjukdom som fick den att reagera väldigt lätt på saker. Nils och Lisa förstod det ganska snabbt, tog emot ursäkten och rörde sig hemåt.

När de hade kommit fram till huset så var de helt täckta av blod och kunde knappt gå. De knackade på dörren och Nils mamma kollade ut genom kikhålet och såg 2 ungdomar som var helt täckta av blod och hon blev helt förskräckt. Hon visste inte vilka det var. Innan hon ringde polisen så sa Nils att det var han, men hon trodde inte på det så Nils var tvungen att säga något som bara han och hans mamma visste om. Då sa han ”kommer du ihåg armbandet du gav mig och som jag gav Amanda innan hon gick bort?” Nils mamma slängde upp dörren och var helt tårögd. De förklarade vad som hade hänt och Nils ville inte att grannen skulle polisanmälas.

Sagan om mig

Orden på skärmen stod ut som i en 3D-effekt. Mammas sms hade förändrat hela min dag. Hoppas din dag har varit bra! Det blir pizza till middag ikväll! Plötsligt kändes mattelektionen ännu segare. Jag kollade klockan på mobilen. Tjugo minuter kvar tills skoldagen och hela skolveckan var slut. Om fyrtio minuter skulle jag hämta Valter på förskolan. Efter det skulle det bli raka vägen hem, hem dit pizzan skulle vänta.

”Inga mobiler på lektionen!”, läraren gick fram till min bänk. ”Jag tolererar inte mobiltelefoner på mina lektioner.” Hennes blick trängde djupt in i mig. Utan att blinka stirrade hon på mig med sitt gråa, ganska färglösa, högra öga. Hennes vänstra öga var gömt bakom hennes ännu gråare hår.

”Jag skulle bara se vad klockan var”, svarade jag och stirrade ner på mina olösta andragradsekvationer.

”Det är fem minuter kvar. Jobba nu.” Hon gick bort till dörren och satte sig som en vakt. Om nu någon skulle försöka smita ut tidigare skulle det bara sluta med att hon antagligen skulle sluka dem hela. Jag ryste av blotta tanken. Jag fortsatte att stirra ner på alla siffror och krumelurer tills det äntligen var dags att gå. Jag drog en suck av lättnad.

Fredag, helg och pizza.

Jag gick ut ur klassrummet och ut till mitt mörkröda, kvadratiska skåp. Jag hämtade mina grejer och vandrade nerför trapporna inne i Sibirien, där vi naturare brukade ha de flesta av våra lektioner. Jag mer eller mindre snubblade fram på skolgården och sedan vidare mot Järntorget där min buss väntade. Bussen tog mig hela vägen till Valters förskola och när jag kom in ropade en av fröknarna: ”Valter! Din syster är här nu.” Hon log mot mig. Jag log tillbaka, drömmandes om pizzan jag skulle få smälla i mig ikväll. Valter kom springande med tungan utsträckt som en hund. Vi samlade ihop hans grejer och jag pressade ner dem i hans lilla ryggsäck. När vi sedan sagt ”hejdå och trevlig helg” till personalen gick vi ut till bussen igen.

Bussen tog oss tillbaka till stan och vi hoppade av vid Våghustorget, efter att jag sett att nästa buss som vi måste byta till för att komma hem skulle gå om 31 minuter.

”Kan vi gå till leksaksaffären? Snääällaaa?” Valter började hoppa och rycka mig i armen. Jag stirrade ner på honom, alltifrån sugen på att gå in i en leksaksaffär med mästertiggaren. Men efter några sekunder drog jag en djup suck och svarade: ”Okej då. Men du får ingenting.” Valter tjöt av lycka och började dra mig mot BR-butiken. Så fort vi satt våra fötter innanför dörrarna rusade Valter iväg mot den uppsatta studsmattan som barnen fick prova på att hoppa i.

Jag strosade runt i affären i ungefär femton minuter innan jag bestämde mig för att Valter hade haft tillräckligt rolig och att det nu var dags att gå.

”Valter? Valter, kom nu! Dags att gå.” Jag gick fram till studsmattan och när jag vinkade till mig honom fick jag ett ”NEEEJ” till svars.

”Allvarligt nu Valter, jag vill hem.”

”Men jag vill ju hoppa!” gnällde han. ”Kom! Du kan hoppa med mig!”

”Vi kommer missa bussen! Kom NU!” Men Valter bara ignorerade mig och fortsatte att hoppa som i trans, helt förtrollad av den dumma studsmattan. Jag blängde på honom.

”Okej. Då åker väl jag hem då, så får du sova här i natt. Jag antar att du inte vill ha någon pizza.” Jag började långsamt vända mig om när han började ropa: ”Pizza? PIZZA? JAG VILL VISST HA PIZZA!”

”Jahaja, då får du komma på stört så att vi inte missar bussen hem då.” Valter flög av studsmattan och drog tag i min hand för att leda mig mot utgången. Jag flinade för mig själv. Vi skyndade upp till busskuriren och på den lilla skärmen stod det: 1 Mosås – 7 minuter. Medan vi stod där och väntade på bussen – jag stod still medan Valter cirkulerade runt mig som en fiskmås, nynnandes på någon dålig barnlåt – kom det fram en gammal tant med famnen full av färggranna blombuketter.

”Ursäkta”, sa hon. ”Men dessa börjar bli för gamla för att sälja. Skulle ni vilja ha en bukett?” Hon log ner mot Valter som nu hade stannat och glodde med stora ögon på henne. Efter några sekunder sken han upp i ett leende och nickade ivrigt. Hon fortsatte att le och gav mig en utav buketterna och drog även loss en lila blomma – som jag inte visste vad den hette – och gav den till Valter.

”Tack”, sa jag och log mot henne när jag tog emot buketten. Tanten fortsatte bort med sin kutryggiga gång samma stund som vår buss kom. Vi gick på och efter tjugo minuter hoppade vi av och jag kunde nästan känna den ljuvliga doften av pizza.

Vi gick upp till vårt orangea tegelhus och mamma kom och öppnade för oss. När vi kommit in räckte jag henne blommorna.

”Blommor? Till mig? Hur vet jag att det verkligen är du och inte någon annans mycket generösare dotter jag har fått hem?” sa mamma med spelad misstänksamhet. Jag ryckte på axlarna och svarade: ”De var gratis”. Mamma började skratta.

”Då förstår jag, då är det verkligen du då.” hon log och gav mig en lätt kram. ”Kom nu så äter vi!”

”Äntligen!” sa jag och kände doften av pizza sprida sig i hela huset och när jag kom in i köket låg de platta pizzakartongerna där och dagen var fullbordad.

Sagan om Helena

Det är en vacker sommardag och det var förmiddag. Helena visste att det var dags att ta på sig sina sommarkläder och åka till Wadköping. När kläderna var på, håret fixat, sminket klart och Helena tog sin väska, var det dags att gå till bussen. Det värsta med bussen enligt henne är att det tar väldigt långt tid och det finns inget att göra på bussen än att lyssna på musik, vilket hon gör.

När Helena var framme vid Järntorget hoppade hon av bussen och gick till busshållplatsen och tittade när buss nummer 22 som åker till Naturens hus skulle komma. Den skulle komma om 30 minuter. Hon orkar inte stå och vänta i 30 minuter och inte göra något. Helena tittade och såg en man. Det var något annorlunda med honom kände hon. Hon sneglade lite mer och sedan såg att han hade en piratlapp över ena ögat. Mannen hade på sig trasiga kläder och hade långt tovigt blont hår. Han såg lite ut som en cyklop. Denna man ställde sig precis framför henne och detta gjorde att hon blev lite instängd för det var mycket folk som väntade på bussen. Mannen började skrika och hon blev rädd. Hon såg sig omkring och försökte hitta en lucka att gå ut från busshållplatsen. Över alla människor flög det fiskmåsar. Helena tittade på slottet som var bakom henne. Allt hon ville var att komma härifrån. Sedan kom en kvinna som ramlade och spillde kaffe på mannen. Han skrek ännu högre, vilket gjorde att folk försvann från busshållplatsen. Detta gjorde att Helena hade chansen att smita och hon gjorde det. Innan hon gick ifrån Järntorget riktade hon ögonen mot mannen och deras blickar mötes. Helena ville inte stanna kvar där för att den skrämmande mannen var där. Hon bestämde sig för att gå till Wadköping.

När Helena gick igenom statsparken hördes det musik där scenen är. Hon som älskade musik blev nyfiken och gick dit. Det var ett band som stod på scenen i Stadsparken och spelade. De lät bra tyckte hon. Helena gick dit och lyssnade. Hon stodoch gungade till musiken. Sedan började hon hoppa och dansa med andra människor. Hon kände några kompisar där. Det var väldigt soligt ute, vilket ledde till att hon tog sin kompis keps och satte upp sitt hår inne i kepsen. Andra kunde tro att hon inte hade något hår alls. Bandet var bra och Helena stod och lyssnade nästan över en halv timme. Hon hade roligt, sedan började det regna, men det fortsatte att stå ute och lyssna på musik. Hennes mascara och eyeliner började rinna ner och hon tog fram en stor munktröja som fanns i väskan. Denna munktröja tog hon på sig och la luvan över kepsen. Hon tittade på klockan. Helena skulle ha träffat sina kompisar för 10 minuter sedan. Hon sa hej då till sina kompisar i Stadsparken och började gå emot Wadköping.

När hon kom fram till Wadköping tittade hon runt och runt. Hon hittade inte sina vänner. Helena fortsatte att se sig omkring och sedan såg om dem under ett tak.

-          Förlåt mig, sa Helena.

Hennes kompisar tittade konstigt på henne.

-          Vem är du? frågade en av dem.

Hon blev förvånad att de inte kände igen henne.

-          Det är jag, svarade hon.

-          Jag vem? frågade en av dem.

-          Ser nu inte att det är jag Helena, sa hon ännu mer förvånande.

Helenas kompisar började skratta.

-          Du kan inte vara Helena. Hon ser ju inte ut sådär, sa kompisen.

-          Det är jag. Du heter Nina och du heter Penny. Vi går i Karolinska skolan i NAA13. Vi har känt varandra sedan 5an, sa Helena.

De kollade förvånat på varandra och sedan på henne.

-          Helena är det du? Vi kände inte igen dig, förlåt oss, sa en av dem.

De kramad varandra.

-          Det är okej, sa Helena och log stort.