Sagan om Helena

Det är en vacker sommardag och det var förmiddag. Helena visste att det var dags att ta på sig sina sommarkläder och åka till Wadköping. När kläderna var på, håret fixat, sminket klart och Helena tog sin väska, var det dags att gå till bussen. Det värsta med bussen enligt henne är att det tar väldigt långt tid och det finns inget att göra på bussen än att lyssna på musik, vilket hon gör.

När Helena var framme vid Järntorget hoppade hon av bussen och gick till busshållplatsen och tittade när buss nummer 22 som åker till Naturens hus skulle komma. Den skulle komma om 30 minuter. Hon orkar inte stå och vänta i 30 minuter och inte göra något. Helena tittade och såg en man. Det var något annorlunda med honom kände hon. Hon sneglade lite mer och sedan såg att han hade en piratlapp över ena ögat. Mannen hade på sig trasiga kläder och hade långt tovigt blont hår. Han såg lite ut som en cyklop. Denna man ställde sig precis framför henne och detta gjorde att hon blev lite instängd för det var mycket folk som väntade på bussen. Mannen började skrika och hon blev rädd. Hon såg sig omkring och försökte hitta en lucka att gå ut från busshållplatsen. Över alla människor flög det fiskmåsar. Helena tittade på slottet som var bakom henne. Allt hon ville var att komma härifrån. Sedan kom en kvinna som ramlade och spillde kaffe på mannen. Han skrek ännu högre, vilket gjorde att folk försvann från busshållplatsen. Detta gjorde att Helena hade chansen att smita och hon gjorde det. Innan hon gick ifrån Järntorget riktade hon ögonen mot mannen och deras blickar mötes. Helena ville inte stanna kvar där för att den skrämmande mannen var där. Hon bestämde sig för att gå till Wadköping.

När Helena gick igenom statsparken hördes det musik där scenen är. Hon som älskade musik blev nyfiken och gick dit. Det var ett band som stod på scenen i Stadsparken och spelade. De lät bra tyckte hon. Helena gick dit och lyssnade. Hon stodoch gungade till musiken. Sedan började hon hoppa och dansa med andra människor. Hon kände några kompisar där. Det var väldigt soligt ute, vilket ledde till att hon tog sin kompis keps och satte upp sitt hår inne i kepsen. Andra kunde tro att hon inte hade något hår alls. Bandet var bra och Helena stod och lyssnade nästan över en halv timme. Hon hade roligt, sedan började det regna, men det fortsatte att stå ute och lyssna på musik. Hennes mascara och eyeliner började rinna ner och hon tog fram en stor munktröja som fanns i väskan. Denna munktröja tog hon på sig och la luvan över kepsen. Hon tittade på klockan. Helena skulle ha träffat sina kompisar för 10 minuter sedan. Hon sa hej då till sina kompisar i Stadsparken och började gå emot Wadköping.

När hon kom fram till Wadköping tittade hon runt och runt. Hon hittade inte sina vänner. Helena fortsatte att se sig omkring och sedan såg om dem under ett tak.

-          Förlåt mig, sa Helena.

Hennes kompisar tittade konstigt på henne.

-          Vem är du? frågade en av dem.

Hon blev förvånad att de inte kände igen henne.

-          Det är jag, svarade hon.

-          Jag vem? frågade en av dem.

-          Ser nu inte att det är jag Helena, sa hon ännu mer förvånande.

Helenas kompisar började skratta.

-          Du kan inte vara Helena. Hon ser ju inte ut sådär, sa kompisen.

-          Det är jag. Du heter Nina och du heter Penny. Vi går i Karolinska skolan i NAA13. Vi har känt varandra sedan 5an, sa Helena.

De kollade förvånat på varandra och sedan på henne.

-          Helena är det du? Vi kände inte igen dig, förlåt oss, sa en av dem.

De kramad varandra.

-          Det är okej, sa Helena och log stort.