Sagan om Joel

Matchen var äntligen färdig och Joel var utmattad. Han hade kämpat hårt i 90 minuter och till hans glädje hade matchen slutat i en 3-2 vinst. Joel hade en härlig känsla i kroppen och det enda han ville nu var att komma hem. Medan han begav sig mot cykelstället planerade han sin kväll. Joel låste upp cykeln när någon hojtade till bakom honom.

-          Jävla snyggt inlägg du fick till där på slutet, sa Erik, en av hans lagkamrater.

Joel bara log som svar. Han var inte på något vidare prathumör.

-          Olle sa att vi skulle svänga förbi sportaffären och plocka upp de nya dojorna, fortsatte Erik.

Olle var deras tränare och han hade fixat ett avtal med den lokala sportaffären så de kunde importera specialgjorda fotbollsskor som affären vanligtvis inte sålde.

-          Kan vi inte fixa det imorgon, föreslog Joel. Sportaffären låg trots allt i nästan exakt motsatt riktning från hans hus.

-          Nä, de har extra öppet bara för att vi ska kunna hämta dem.

Joel insåg att han inte hade något val och motvilligt hoppade han upp på cykeln och började trampa i fel riktning.

De två grabbarna anlände en stund senare vid sportaffären. Det var helt tomt på parkeringen utanför noterade Joel. Erik ledde vägen till ett garage på baksidan av byggnaden. Porten var öppen men Joel kunde inte se någon där inne.

-          Hallå! ropade Erik.

Någon reste sig längre inifrån garaget och kom närmare. Det var en man noterade Joel, men inte vilken man som helst. Han var gigantisk, en bra bit över två meter med breda axlar och en kraftig kroppsbyggnad. Det var dock inte det Joel reagerade mest på. Mannen hade ett stort ärr som började i pannan och slutade en bra bit under vänster öra. Som resultat hade mannen bara ett öga och var ytterst ofredställande att titta på.

-          Vi ska hämta upp fotbollsskor, sa Erik

-          Era namn? frågade jätten.

-          Erik och Joel.

Den enorma mannen nickade och precis i samma stund som han höll på att vända sig om hördes ett brak. Joel hoppade till lite då ljudet hade kommit från strax bakom honom. Garagedörren hade brakat ihop och den var inte längre öppen. Joel vände sig om för att kolla på den stora mannen och se hans reaktion. Jätten bara glodde med det enstaka öga han hade. Det var Erik som bröt tystnaden.

-          Vad gör vi nu? frågade han.

-          Jag vet inte, sa jätten medan han kliade sig i huvet. Det var den enda utvägen. Dörren in till affären är låst.

De tillbringade den nästa halvtimmen med att försöka komma på ett sätt att få upp den trasiga garagedörren. Under tiden hade jätten åtminstone gett dem deras fotbollsskor, men det var det enda positiva Joel kunde se i deras situation. Desto mer tid som gick desto mer otrevlig började också den stora mannen att bli. De hade försökt bygga en lyftanordning för att få upp dörren men problemet var att när de väl fått upp dörren var en av dem tvungen att fortsätta hålla dörren öppen medan de andra två tog sig ut. Hur man en vred och vände på det skulle en av dem bli lämnad kvar. Plötsligt fick Joel en idé han gick fram till den stora mannen och berättade att hans fullständiga namn var Joel Ingen. Han berättade också att Ingen kunde ta sig ut härifrån. Om jätten höll upp dörren så kunde Ingen sticka härifrån. Han bad jätten hålla upp dörren ett tag och sa att det inte var någon fara att han skulle bli lämnad kvar eftersom Ingen kunde ta sig härifrån. Jätten gjorde som Joel sa åt honom och öppnade garagedörren. I samma stund vinkade Joel till Erik och han fattade direkt vad det handlade om. Båda två satte full fart ut från garaget och i ett nafs innan jätten hade hunnit stänga dörren var de ute. Det hade dock varit nära. Joel hade knappt hunnit ta två steg på fri mark innan han hörde hur dörren ytterligare en gång slog igen bakom dem samt jättens arga vrål. Samtidigt som de två pojkarna satte sig på cykeln kunde man höra jätten skrika:

-          Ingen har lämnat mig kvar! Ta fast Ingen!

Men pojkarna hade fått nog av den arga mannen och tyckte att det var rätt åt honom.

Det hade blivit mörkt ute nu medan pojkarna färdades längs med cykelbanan. Det ven i träden av all vind och Joel kunde känna hur en regndroppe träffade hans panna. Strax därefter kom det fler och sen ännu fler.

-          Det drar ihop sig till storm, skrek Joel.

Han möttes inte av ett svar. Var hade Erik tagit vägen någonstans? Men innan han hann tänka något mer på det så lös hela himlen upp framför honom och kort därefter hörde han en öronbedövande knall. Det åskade. Joel ökade takten en aning han var snart hemma visste han. Himlen fortsatte att växla mellan vitt och svart medan han fortsatte sin resa. Joel kunde inte tro sina ögon när han helt plötsligt bemöttes av den så välkända uppfarten som utgjorde början till det han kallade sitt hem. Han parkerade cykeln hastigt och sprang mot ytterdörren där han fumlade en stund med nycklarna innan han lyckades få upp dörren. Väl inne tog han ett djupt andetag. Hade han klarat det? Var han verkligen hemma? Han hörde någon ropa utifrån. Vem var det?

-          Joel! Joel!

Vem var det egentligen. Var det jätten som hade kommit för att hämnas. Joel var rädd.

-          Vem är det? Ropa Joel som svar.

-          Erik! Hördes någon ropa tillbaka.

Var det verkligen Erik eller var det jätten som försökte lura honom. Joel var tvungen att vara säker.

-          Vad är mitt riktiga efternamn? frågade Joel då det var tvungen att vara något jätten inte visste. 

-          Söderkvist! ropade Erik tillbaka. Joel Söderkvist!

En lättnad gick genom Joels kropp samtidigt som han öppnade dörren och omfamnade sin kamrat.