Sagan om Axel

Blå var den buss som stannade på den lilla hållplatsen på landsbygden. Dess namn var DXIII och vid det tillfälle den stannade klev fem stycken yngre herrar ut ur dess dörr. De fem pojkarna befann sig nu vid en mack tillhörande företaget Shell, på gränsen mellan åkrarna och skogen. Idag var det fredag, klockan var strax efter tre och solen lyste starkt på den blå himlen ovanför dem. I samlad trupp gick de till den gamla mackens parkeringsplats varpå en av pojkarna, Pelle, tog fram en nyckel med vilken han låste upp en gammal, rostig EPA-traktor av mörkt blå nyans.

Genom att sätta sig på förarplatsen visade EPA-Pelle varifrån smeknamnet hade kommit. I passagerarsätet till höger om honom tog den kraftigt byggda Börjesson plats. Pojken vid namn Axel, som var den ende av dessa fem som inte bodde i trakten, tvingades tillsammans med sina vänner Emil och Ralle sätta sig på det smått omoderna fordonets flak. Kort efter detta startades traktorn med ett ryck och var snabbt uppe i 80 km/h, trots att den lagliga farten endast var 30. De tog vägen genom skogen, i riktning mot Pelles hus.

Efter en kort bit på vägen nådde de till ett smalare parti. Oturligt nog var vägens smalhet inte det enda bekymret på denna dag, ty stora delar av vägen var upptagen av bonden Karlegrens nyinköpta skördetröska. Av någon outgrundlig anledning körde han dessutom sin maskin på vänster sida av vägen vilket tvingade Pelle att styra åt vänster. Detta vägval gjorde stackars Axel uppe på flaket illa till mods, för på just denna sida vägen såg han en trädkoja i vilken en sexhövdad orm verkade husera. När de kom närmre såg Axel att den sexhövdade ormen i själva verket var sex stycken ännu yngre pojkar; närmare bestämt var de tolv år gamla i jämförelse med Axel och hans vänner på vardera 17 vårar. Kamraterna Axel hade med sig på flaket förklarade att detta var de busiga skyttepojkarnas koja, ett smeknamn de fått för att med slangbella bombarderade passerande bilar med rönnbär från trädet de hade sin boning i.

Pelle märkte snabbt att bonden Karlegren inte hade stor erfarenhet av sitt nya fordon eftersom det åkte i ett rasande tempo. Han beslöt att det var tvunget att undvikas, att sugas in i de farliga bladen på en tröska var ju allt annat än en trevlig upplevelse. De tvingades därför ta till vänster på den smala vägen. Precis när Axel började undra varför pojkarna höll i ett rep blev Ralle infångad av ett lasso som kom från vänster. Till hjälp av det starka träd som skyttepojkarna befann sig i lyckades de med gemensam kraft dra upp Ralle i trädet.

När de tagit sig förbi det smala partiet av vägen märkte den ytterst erfarna föraren Pelle att hans fordon kändes lättare. För att kunna kolla vad felet var blev han illa tvungen att tvärbromsa i sin höga hastighet. Problemet var bara att han just då passerade en pöl med lera, av vilket det mesta skvätte på två fisförnäma, äldre damer som stod på sidan av vägen. Namnen på dessa två var Barbro Bergström och Berit Berggren, men i allmänt tal i bygden kallades de ”svamparnas och bärens gudinnor”. Främsta anledningen till detta var att deras pension gav dem mycket överskottstid till att utöva detta intresse. När damerna, efter en förhållandevis lång stund upptäckte att det var leriga blev de rosenrasande och skrek följande ord: ”Hur understår ni odågor er att smutsa ner oss, svamparnas och bärens gudinnor? Detta är den värsta typen av hybris man kan tänka sig. Vi blev kränkta trots att vi vet hur låg respekt dagens ungdom har för oss äldre!”

Det första som nu hände var att Berits pudel och Barbros nakenhund bet stora hål i däcken på Pelles EPA. Pojkarna bestämde sig för att springa hem till Pelle snarast möjligt och tala om de två damernas dåliga beteende för hans föräldrar innan de två ”gudinnorna” kunde ljuga ihop en bra story om vad som hänt. Detta skulle sätta Axel och hans vänner i klistret. För sanningen att säga hade de inte gjort mycket annat än att se till Ralles säkerhet och samtidigt haft otur med att en lerpöl och de två damerna stod precis bredvid varandra. För Axels del var detta dock olyckligt. Han försökte springa efter sina vänner på den genväg de tog genom skogen. Det var däremot svårt för Axel att hoppa av traktorflaket och han var ovan att springa i skogsterräng. Så efter en stund fann han sig vilse i skogen och visste inte var vare sig vägen eller Pelles hus låg.

Hans stora räddning var dock en GPS som fanns installerad i hans mobiltelefon. När Axel skrev in Pelles adress ”Ramsta 205” gick han helt enkelt dit fågelvägen. När han anlände sade Pelle: ”Om du är den riktiga Axel, säg då hur man öppnar fönstret i klassrummet där vi har matte!”. Axel förstod inte vad som var felet men svarade ändå ärligt att det inte gick att öppna fönstret, han hade ju själv förstört konstruktionen som man öppnar fönstret med.

De andra gav då ifrån sig ett högt skratt samtidigt som de förklarade att det mest var ett skämt att verka misstänksamma, men att det var en ny syn att få skåda Axel med smuts i både ansiktet och på kläderna.