Sagan om Philip

Snart var det över. Han skulle bara ta emot det och sedan var det bara att gå. De svettiga fingrarna gled över paketet när han bar det genom dörrarna. Han hade klarat det. Philip hade köpt kondomer, redan som 10-åring. När han kom ut från Ica stod hela kompisgänget och stirrade storögt. Philip andades in och kunde känna lukten av deras häpnad. Han kunde knappt tro det själv, han hade vunnit vadet. Nu skulle han fira.

- Alla följer med hem till mig, så kan vi spela lite Fifa! ropade han utan att dölja sin glädje. Philip brukade inte ta med kompisar hem till sig, men just nu hade han glömt bort det. Han ville bara njuta.

- Men Philip, du bor ju i Lillån! utbrast en av kompisarna. De andra skruvade på sig, men nickade sedan. Philip suckade. Han var trött på att bo så långt från stan, speciellt eftersom ingen i hans gäng fick åka buss på egen hand. Därför tog det ganska lång tid att komma hem till Philip. De var tvungna att cykla. Philip bad på sina bara knän. Han ville njuta av sin seger och när kompisarna såg hur mycket han ansträngde sig gick de med på det.

De började cykla norrut och kom så småningom till polisstationen. Utanför stod polischefen vid sin tjänstebil och rökte. När han fick syn på pojkarna som cyklade utan hjälm blev han ursinnig och hoppade genast in i bilen och körde efter dem. Hela gänget växlade och började trampa som galningar för att skaka av sig honom. Efter många skarpa svängar och smågator kunde de inte längre höra sirenerna bakom sig. Han var borta nu, men de förstod att han skulle göra det svårt för dem att ta sig hem.

De började cykla mot Lillån igen och försökte hålla sig borta från huvudleden, där polischefen antagligen patrullerade. Eftersom sommaren började lida mot sitt slut blev det snabbt mörkt och då Philip och hans gäng inte hade lampor på cyklarna ville de inte riskera att bli upplockade av en annan polisman, så de bestämde sig för att försöka hitta någonstans att vänta tills poliserna slutade vara ute i staden. De hittade en upplyst fotbollsplan som var omringad av ett högt järnstaket. Philip öppnade grinden och pojkarna ledde in sina cyklar på planen. Det låg en fotboll i ena hörnet och de styrde snabbt upp en match. De hade spelat länge och var genomsvettiga när de hörde steg på andra sidan staketet. Alla stannade upp och tittade på den ståtliga figuren. Han var lång, säkert 190 cm och såg ut att vara väldigt stark. Han var säkert 18 år. Philip försökte hålla sig för skratt när han såg att mannens ögonbryn hade växt ihop så att de såg ut som Hollister-logotypen. Mannen såg att Philip fnissade och började brusa upp.

- Detta är min fotbollsplan! Ni ska faktiskt veta att jag är polischefens son, så jag får göra som jag vill! Nu när ni har gått in på min plan, då ska ni banne mig få stanna där. Philip fnissade igen, men när han såg att den massiva kroppen ställde sig framför grinden blev han orolig. Han var tvungen att vara hemma snart, annars skulle hans mamma ge honom en rejäl utskällning.

Efter en kvart hade Philip fått nog. Han gick fram till mannen.

- Vet du vad, din pappa letar faktiskt efter oss! Kompisarna tittade på honom som om han var dum i huvudet.

- Jaså? Då ska jag springa och säga till honom att jag har tagit fast er! Vad heter du?

- Ingen heter jag, hälsa gärna att han är en stor, fet dumsnut. Den jättelika mannen brusade upp och började springa mot sitt hus.

- Jag ska allt berätta för pappa vad du sa! Vänta här så kommer han och tar er! Philip och de andra trodde inte att en människa kunde vara så dum, men de tog sina cyklar och stack snabbt därifrån.

Gänget skrattade hela vägen hem till Philip, men när de svängde in på hans gata tystnade de. Från huset mittemot Philips hördes musik och tjejer som skrattade och skrek. Alla tittade längtande mot huset, innan Philip insåg vem som bodde där.

- Hörni, vi borde inte gå dit. Det är min syrras kompis som bor där och det sägs att hon har suttit i häktet för att hon klöste ut ögonen på en kille som störde henne när hon läste på biblioteket. De andra grabbarna hörde och tittade bort, men Philip började tänka. Det var ju fler än bara hon där. Säkert tjugo andra tjejer. Philip började sakta gå mot huset, men hans vänner visste bättre. De sprang fram och tog tag i hans lemmar och bar honom mot hans egna ytterdörr och han förstod att de ville väl.

- Ni kan släppa mig nu, men tack för att ni tog hand om mig. De ställde ner honom på marken och han öppnade dörren. De smög in i den kolsvarta hallen men hörde plötsligt någon som ropade.

- Vem där?! Det var hans mamma. Philip insåg att det var så mörkt att man inte såg sina egna händer, än mindre sin son som stod 3 meter bort. Han ropade sitt namn, men precis då svek målbrottet honom som det brukar i viktiga situationer. Hans svar lät mer som ett stridsrop och det skrämde upp hans mamma ännu mer. Han viskade till sina kompisar att hitta strömbrytaren till lampan och efter några sekunder av famlande lystes hallen upp. Hans mamma såg Philip och gänget och hennes oroade ansiktsuttryck förändrades snabbt till ett leende. Hon började skratta åt situationen samtidigt som hon gick och la sig igen. Philip vände sig om och tittade på sina kompisar och de förstod vad han tänkte. Det här äventyret skulle de sent glömma.