Sagan om mig

Orden på skärmen stod ut som i en 3D-effekt. Mammas sms hade förändrat hela min dag. Hoppas din dag har varit bra! Det blir pizza till middag ikväll! Plötsligt kändes mattelektionen ännu segare. Jag kollade klockan på mobilen. Tjugo minuter kvar tills skoldagen och hela skolveckan var slut. Om fyrtio minuter skulle jag hämta Valter på förskolan. Efter det skulle det bli raka vägen hem, hem dit pizzan skulle vänta.

”Inga mobiler på lektionen!”, läraren gick fram till min bänk. ”Jag tolererar inte mobiltelefoner på mina lektioner.” Hennes blick trängde djupt in i mig. Utan att blinka stirrade hon på mig med sitt gråa, ganska färglösa, högra öga. Hennes vänstra öga var gömt bakom hennes ännu gråare hår.

”Jag skulle bara se vad klockan var”, svarade jag och stirrade ner på mina olösta andragradsekvationer.

”Det är fem minuter kvar. Jobba nu.” Hon gick bort till dörren och satte sig som en vakt. Om nu någon skulle försöka smita ut tidigare skulle det bara sluta med att hon antagligen skulle sluka dem hela. Jag ryste av blotta tanken. Jag fortsatte att stirra ner på alla siffror och krumelurer tills det äntligen var dags att gå. Jag drog en suck av lättnad.

Fredag, helg och pizza.

Jag gick ut ur klassrummet och ut till mitt mörkröda, kvadratiska skåp. Jag hämtade mina grejer och vandrade nerför trapporna inne i Sibirien, där vi naturare brukade ha de flesta av våra lektioner. Jag mer eller mindre snubblade fram på skolgården och sedan vidare mot Järntorget där min buss väntade. Bussen tog mig hela vägen till Valters förskola och när jag kom in ropade en av fröknarna: ”Valter! Din syster är här nu.” Hon log mot mig. Jag log tillbaka, drömmandes om pizzan jag skulle få smälla i mig ikväll. Valter kom springande med tungan utsträckt som en hund. Vi samlade ihop hans grejer och jag pressade ner dem i hans lilla ryggsäck. När vi sedan sagt ”hejdå och trevlig helg” till personalen gick vi ut till bussen igen.

Bussen tog oss tillbaka till stan och vi hoppade av vid Våghustorget, efter att jag sett att nästa buss som vi måste byta till för att komma hem skulle gå om 31 minuter.

”Kan vi gå till leksaksaffären? Snääällaaa?” Valter började hoppa och rycka mig i armen. Jag stirrade ner på honom, alltifrån sugen på att gå in i en leksaksaffär med mästertiggaren. Men efter några sekunder drog jag en djup suck och svarade: ”Okej då. Men du får ingenting.” Valter tjöt av lycka och började dra mig mot BR-butiken. Så fort vi satt våra fötter innanför dörrarna rusade Valter iväg mot den uppsatta studsmattan som barnen fick prova på att hoppa i.

Jag strosade runt i affären i ungefär femton minuter innan jag bestämde mig för att Valter hade haft tillräckligt rolig och att det nu var dags att gå.

”Valter? Valter, kom nu! Dags att gå.” Jag gick fram till studsmattan och när jag vinkade till mig honom fick jag ett ”NEEEJ” till svars.

”Allvarligt nu Valter, jag vill hem.”

”Men jag vill ju hoppa!” gnällde han. ”Kom! Du kan hoppa med mig!”

”Vi kommer missa bussen! Kom NU!” Men Valter bara ignorerade mig och fortsatte att hoppa som i trans, helt förtrollad av den dumma studsmattan. Jag blängde på honom.

”Okej. Då åker väl jag hem då, så får du sova här i natt. Jag antar att du inte vill ha någon pizza.” Jag började långsamt vända mig om när han började ropa: ”Pizza? PIZZA? JAG VILL VISST HA PIZZA!”

”Jahaja, då får du komma på stört så att vi inte missar bussen hem då.” Valter flög av studsmattan och drog tag i min hand för att leda mig mot utgången. Jag flinade för mig själv. Vi skyndade upp till busskuriren och på den lilla skärmen stod det: 1 Mosås – 7 minuter. Medan vi stod där och väntade på bussen – jag stod still medan Valter cirkulerade runt mig som en fiskmås, nynnandes på någon dålig barnlåt – kom det fram en gammal tant med famnen full av färggranna blombuketter.

”Ursäkta”, sa hon. ”Men dessa börjar bli för gamla för att sälja. Skulle ni vilja ha en bukett?” Hon log ner mot Valter som nu hade stannat och glodde med stora ögon på henne. Efter några sekunder sken han upp i ett leende och nickade ivrigt. Hon fortsatte att le och gav mig en utav buketterna och drog även loss en lila blomma – som jag inte visste vad den hette – och gav den till Valter.

”Tack”, sa jag och log mot henne när jag tog emot buketten. Tanten fortsatte bort med sin kutryggiga gång samma stund som vår buss kom. Vi gick på och efter tjugo minuter hoppade vi av och jag kunde nästan känna den ljuvliga doften av pizza.

Vi gick upp till vårt orangea tegelhus och mamma kom och öppnade för oss. När vi kommit in räckte jag henne blommorna.

”Blommor? Till mig? Hur vet jag att det verkligen är du och inte någon annans mycket generösare dotter jag har fått hem?” sa mamma med spelad misstänksamhet. Jag ryckte på axlarna och svarade: ”De var gratis”. Mamma började skratta.

”Då förstår jag, då är det verkligen du då.” hon log och gav mig en lätt kram. ”Kom nu så äter vi!”

”Äntligen!” sa jag och kände doften av pizza sprida sig i hela huset och när jag kom in i köket låg de platta pizzakartongerna där och dagen var fullbordad.