Sagan om Christoffer

Christoffer hade inte sovit de senaste två dygnen, han var väldigt trött och han kunde knappt hålla sina tunga ögonlock uppe. Hela hans kropp bad om att få sova, men först skulle han behöva komma hem. Han skulle behöva ta två bussar. Bussen som egentligen skulle komma för en kvart sedan var försenad och det hade utropats i högtalarna på Örebro resecentrum.

           Det hade gått två timmar och det kändes som att den aldrig skulle anlända. Runt honom hade det redan börjat samlas en stor hop människor och det kändes som att han knappt kunde andas. Efter ett ganska långt tag kände han hur bänken sjönk ned. Då han sedan såg åt platsen som för bara några sekunder sedan varit tom satt det en man där. Han hade en käpp och en ögonlapp över ena ögat. Antingen var han skelögd eller så var det helt enkelt bara ett svart hål där. Fast han kunde inte precis lyfta på hans ögonlapp och kika där under.

”Jag vet att du tittar”, sade mannen och log mot honom, det var då Christoffer upptäckte att han inte hade många tänder kvar. Tänderna som satt i tandköttet var nästan helt svarta och det såg ut som att de skulle ramla ner när som helst. ”Det var såhär. När jag var ung så höll jag på med bågskytte och jag kan berätta för dig min pojke, att pilar kan göra riktigt ont”, började han. ”Jag var bara elva år då pilen åkte rätt in i mitt öga, de kunde inte göra någonting åt det. De opererade ut det och jag har inte behövt ett öga efter det. Det skulle ju inte hjälpa mig alls.” Bussen anlände till platsen och det började bildas en kö. Christoffer kände att han inte kunde lämna mannen med§ hans överdrivet intressanta historier, därför satt han kvar och såg hur bussen lämnade honom där med den alldeles för pratglade mannen.
           Då nästa buss kom till platsen lyckades han smita ifrån mannen med ögonlappen, samt hans alldeles för långa och jobbiga historier. Han klev på bussen och kände en stor lättnad i bröstet, han hade undkommit utan större sår, inga sår alls faktiskt. När han satt på sätet närmast fönstret såg han hur alla träd åkte förbi utanför fönstret, efter femton minuter stannade bussen. Det visade sig att det hade varit en olycka på E18 mellan Örebro och Karlskoga, de skulle bli tvungna att stå i en kilometer lång kö. Inte nog med det, det började ösregna och åska. De hade fastnat i ett oväder. Det var som att alla himlens änglar börjat gråta samtidigt och Zeus var förbannad, bussen skulle inte röra sig en meter innan han fått ur sig sin ilska.
           Flera timmar senare kunde man se hur bilarna framför bussen började röra på sig. Tyvärr hade en kvinna dött på kuppen. Det var nämligen så att hon hade varit jordnötsallergiker och personen bredvid henne hade öppnat en jordnötspåse, hon hade dött innan ambulansen hade hunnit fram. Bussen stannade vid Bad & Värme i Karlskoga och Christoffer klev ur bussen, en varm känsla fyllde hans tunna kropp och han såg sedan hur en välkänd bil rullade in på parkeringen. Hans mamma var ansiktsblind och därför var han tvungen att bekräfta att det var han genom att säga en sak som bara han skulle kunna säga rakt ut utan större problem.
”Mamma, du har en finne på näsan”, sade han med ett svagt leende och öppnade bildörren för att sedan sjunka ned i det nedsuttna passagerarsätet. Christoffer skulle snart vara hemma och hela hans kropp längtade efter att känna doften av Billy’s pan-pizza i mikrovågsugnen. Hela hans mage drog ihop sig och kurrade. Smält ost och skinka. Det var precis vad han behövde.