Sagan om platsen med svar på allt...

Ensam. Alldeles ensam i ett litet skrymsle, allra högst upp i skolans kallaste byggnad som ironiskt nog kallades för Sibirien, satt en vilsen kille med en penna i ett krampaktigt grepp och klottrade på väggen bakom en träbänk. Att påstå att han hade vänner vore att ljuga, men han brukade kunna ha en godtycklig konversation med Eva-Maria Jörgensdotter, filosofilärarinnan som brukade ha vägarna förbi hans lilla hörn. Hennes smilgropar formades alltid likt regnbågar när han fick henne att skratta åt något livsmysterium; som hur många munkar man kunde pressa in i munnen åt gången, eller om det var möjligt för kossor att känna kärlek. Eva-Maria satt inne med alla svaren, och sanningen var att hon anledningen till att han gick upp om morgnarna.

”Olof?” säger en livad mansröst. ”Olof, hur är det fatt?”.

Den vilsne pojken, som nu har blivit en man, blinkar försynt och rynkar pannan.

”Förlåt, jag måste ha dagdrömt en aning”, mumlar han.

”Ja, då är väl allt i sin ordning!” skrockar mannen och dunkar Olof i ryggen. ”Skål på dig!”

Olof ser sig omkring. Han befinner sig på Örebro Slott på en finmiddag, omringad av vänner. Alla småpratar och är allmänt glada. Skoltiden känns längre bort än någonsin och något nostalgiskt faller honom in; ett plötsligt begär att återvända till platsen som han en gång hatade så djupt, men samtidigt inte kunde låta bli att älska så innerligt. Han bestämmer sig för att det är dags att besöka det Karolinska Läroverket ännu en gång efter alla dessa år, det har blivit dags att återvända hem.

Mannen bredvid Olof, som heter Peter, skämtar gladeligen och Olof skrattar artigt med. När han berättar för Peter om sina planer på att återse sin gamla skola får Peter något alldeles särskilt i blicken.

”Men har du inte hört?” utbrister han.

Olof skakar bara förvirrat på huvudet.

”Karolinska har blivit fullt i vattenläckor, så det bara rinner om det! Där kan inte en kotte vistas nu för tiden”.

Peter dunkar gaffeln med kraft i bordet. Olof drunknar i hans ord och måste kippa efter luft. Vattenläckor? På Karolinska Läroverket? Den flotte av hopp som har hållit Olof över ytan knäcks och blir till stoft. Hans hem kommer aldrig mer att bli sig likt och det är en sorg som tynger hans hjärta.

”Men… alla piltar då? Vad har hänt med piltarna?” samlingsnamnet som alla Läroverkets elever lyssnar till slinker automatiskt ur Olofs mun.

Han kan inte låta bli att klamra sig fast vid den samhörighet han aldrig kände till människorna som gick på hans ändå så kära, gamla, skola. Tystnad ekar i salen. Till sist harklar sig mannen som sitter på flanken och tar till orda:

”Jo, det är så att de alla har blivit grisar. Hon har förvandlat dem till grisar”.

Olof går i chock. ”Grisar? Du menar väl inte…? Nej du kan inte mena att…”.

”Jo”, avbryter mannen. ”Det är precis vad jag menar”.

Olof får förklarat för sig att alla skolans elever har blivit evakuerade till Risbergska skolan och nu vandrar runt där som grisar. När han frågar vem som ligger bakom den abrupta

förvandlingen får han inget klart svar. Han vet därför att det bara finns en plats att gå till: platsen där han alltid sökte svar förr.

Läroverket är knappt igenkännbart där det står omringat av grävmaskiner som har bildat kraftiga ruiner, kantade av massiva stenhögar. Utan så mycket som ett ljud tar sig Olof in under byggstängslen och vandrar mot sitt mål. Dörren till Sibirien går upp lättare än förväntat och Olof glider smidigt in. Han lyssnar till ljudet av sina egna släpande steg i trapporna. Klamp. Klamp. Klamp. När han når högsta våningen stannar han tvärt. På en träbänk i ett hörn sitter en gråhårig gestalt och rullar tummarna. Klamp. Klamp. Hon vänder sig om. Olof ler prövande, men hon ser bara frågande på honom.

”Hej”, säger han försiktigt. ”Det är jag. Det är jag, Olof”.

Hon fortsätter att stirra på honom och han tittar besvärat ner i golvet.

Då får han syn på något, hans blick fästs vid något bakom bänkens ena ben. Med ens har han glömt varför han egentligen är här. Han bryr sig inte längre om några vattenläckor eller grisar i världen. Det enda som plötsligt spelar någon roll är att bevisa för den här kvinnan vem han är. Med bestämda tag rubbar han bänken och pekar ivrigt på de snirkliga bokstäverna som pryder väggen där bakom. Regnbågsformade smilgropar tar form i hennes rynkiga ansikte och det är i just det ögonblicket Olof vet. Han vet att han har kommit hem.