Sagan om... Någon i klassen?

Det var lustigt. Att en vanlig bussresa kunde bli så speciell hade ingen kunnat ana. Åka buss från Karro till Risbergska en helt vanlig tisdagsmorgon i augusti – ”easy peasy”, tänker ni. Det trodde jag också tills följande hände:

Jag satt på bussen som gick från paradiset Karolinska skolan till copycaten Risbergska skolan. Jag hade väntat på denna stund länge, hela sommarlovet faktiskt, men inte trodde jag väl att det faktiskt var bussresan som skulle bli det mest händelserika och lustiga på min första skoldag i 2an. Det började när bussen tagit sig bort till konserthuset och jag greps av en otroligt stark längtan och lust.  Redan när jag gick på bussen så såg jag att, ”Oj, denna busschaufför har ingen bra dag – eller inget bra liv.”. Ändå tycktes inte denna tanke avskräcka mig nu. Hennes hår – så perfekt. Så fluffigt och så levande. Jag bara måste få röra det. Måste, måste, måste. Jag var som paralyserad. Inget annat spelade någon roll, det var som om håret sjöng för mig, sjöng med den allra klaraste ton jag någonsin hört. Jag hade aldrig varit med om något liknande förut, det ville ha mig lika mycket som jag ville ha det. Jag stod långt bak i bussen så jag tog mig fram, hela tiden med handen utsträckt. Håret ropade som ljuv musik efter mig. Jag sträckte ut handen, skulle precis röra det, när någon grep tag i mig samtidigt som chauffören vrålade: ”Vad håller du på med?! Rör mig och du åker ut med huvudet före!!”, men min blick fastnade på personen som hindrat mig, personen som faktiskt räddat mig. Det var en tjej jag inte kunde minnas att jag sett förut och jag kände att redan nu gav hon mig kärlek.

Vi pratade hela bussresan och jag borde kanske ha börjat ana oråd. Denna person slet inte blicken ifrån mig. Jag förstod att personen skulle ha svårt att släppa taget. Hon skämtade, (eller var det ett skämt…?), om att jag kunde bli hennes äkta make och leva lyckligt med henne i all framtid. När vi väl var framme tog hon tag i min hand: ”Måste du verkligen gå? Jag bjuder dig på pizza hut eller en karroboll... eller både och!”, men dyrbara gåvor skulle inte ändra något. Jag var fast besluten om att jag måste till min destination, jag måste till klassrummet där resten av klassen höll hus. ”Ska inte du också av här?”, frågade jag då och hon svarade att jo, det skulle hon ju, men hon ville inte lämna mig. Mitt i allt så körde busschauffören iväg utan att vi hann kliva av och hon blev så lycklig och förväntansfull. Hon trodde att hon skulle få spendera resten av livet med mig, men jag längtade bara mer och mer hem till klassrummet och till mina vänner. Jag förklarade för henne att jag måste byta buss tillbaka till skolan så snart som möjligt och hon gav tillslut motvilligt med sig. Det var då som om hon ville bygga ihop en hållbar flotte åt mig – hon visade mig när bussarna gick, både tillbaka till skolan och hem, och gav mig pizza hut kuponger för tjugo dagar. När den både absurda och väldigt långa bussresan var slut så följde hon med tillbaka till skolan där vi vid ingången sedan tog farväl.

Jag fick inte komma in eftersom jag var så sen och kanske inte heller behörig. Jag hade inget ID med mig och vakterna ville kontrollera att det inte var någon gammal Hades-medlem som kom för att sabotera. Någon behövde identifiera mig och nu gällde det bara att denne någon kände igen mig trots sommarens radikala omvandling med ny frisyr och stil. Någon måste bekräfta för vakterna att det faktiskt var jag, men vem skulle kunna veta det? Jo, nu visste jag! Birgitta, eller i folkmun kallad B-B, en akronym av Biologi-Birgitta. Jag bad vakterna hämta B-B och hon kom snart gåendes emot mig ute på skolgården. Hon kollade undrade på mig, som om hon tänkte så det värkte, men nej, det var omöjligt att placera mig. ”Kommer du ihåg när du visade upp dissekerade djur för oss?”, undrade jag. ”Jo, eller ja, men det har jag ju gjort för alla mina klasser…”. ”Jag vet. Men för oss var det annorlunda. Du berättade ju så exalterad, kanske till och med fascinerad, om den välbevarade kattkroppen Risbergska skolan har.”.  Hon log stort: ”Jamen, det är ju DU!”, hon fortsatte i samma klang men nu vänd mot vakterna: ”Denna person kan ni släppa in, detta är en tvättäkta pilt ända in i hjärtat.”. Hon log ännu en gång åt mig men denna gång, om möjligt, ännu större och gav mig en blink innan hon sedan försvann kvickare än vad fantomen springer.

Jag öppnade dörrarna och luktade. Visst, det såg kanske ut som en svinstia på utsidan, men på insidan kände man redan den himmelska doften kallad Karroanda. Äntligen var jag hemma.