Sagan om Isak

Det var nu det gällde. Det här var chansen som han väntat på så länge. Han klev ut genom porten och solen värmde hans brunblonda hår och fräkniga ansikte. Eftersom sommaren snart var över så var det lite kyligare utomhus och en svag bris letade sig in under hans blårandiga tröja. Han började sakta gå mot grinden som inhägnade skolgården som låg i centrala Örebro.

Han hade kommit en bit på vägen hem då han hörde en munter melodi längre ner på Stortorget. Det var inte på vägen men han fick plötsligt en stark känsla av att han behövde ta reda på varifrån melodin kom, han kunde inte stå emot så han skyndade sig snabbt nerför torget. Där, bredvid en fontän långt ner på torget såg han hur en sorgsen liten man satt på en filt på marken, och spelade på ett litet instrument i sina gamla och rynkiga händer. Han kunde inte urskilja vad för slags instrument det var, men det hade ingen betydelse. Han ville bara höra mer från det så han fortsatte gå mot det. När han kom fram ställde han sig framför mannen och iakttog honom när han spelade. Mannen slutade genast och sa:

- Hej där lille pojk, gillar du den här? Han pekade på det lilla munspelet i sina händer.

- Ja, svarade han tyst och släppte inte munspelet med blicken.

- Vad heter du lille pojk?, sa mannen och kollade fascinerat på den lilla pojken.

- Isak, svarade han och fortsatte hålla blicken stadig på munspelet.

- Vad sägs om att du får den här av mig. Jag ser att du verkligen tycker om den, så vem vet, du kanske kommer att behöva den mer än mig. Isak tog emot den och log brett mot mannen, han tackade och började gå därifrån.

När Isak gick tänkte han på hur han skulle kunna spela på munspelet så som mannen hade gjort, han skulle aldrig kunna få det att låta så bra. Han släppte munspelet med blicken för en minut och insåg att han var vilse. Han hade gått igenom flera sidogator och hade nu hamnat på en öde parkering bredvid en mataffär. Nu när han inte längre visste hur han skulle ta sig hem, så kände han plötsligt hur ögonlocken började bränna och tårarna vällde sakta fram. När allt hopp var som bortblåst och det kändes som att han aldrig någonsin skulle komma hem igen, så dök en söt liten flicka med kolsvart hår fram från ingenstans och ställde sig och stirrade på honom. Hon klev närmare och strök bort tårarna från hans kinder och log ett sorgset leende mot honom. Han fick genast en känsla av att allt skulle ordna sig och att han var trygg bara han var tillsammans med den här flickan. Han följde med henne, hand i hand, över en stor väg till en lekplats där de lekte i tystnad i en lång stund.

När det hade börjat mörkna ute började han bli orolig och undrade hur länge han hade varit med den här flickan egentligen. Det började kännas konstigt, som att han hölls fast vid henne av någon slags kraft eller något för han hade varit med henne i vad som kändes som evigheter nu. Han började smått känna av paniken för vad mamma och pappa skulle tänka när han inte kommit hem än, för idag var ju första gången han skulle få gå hem själv från skolan och det var inget hans föräldrar tog lätt på. De var ju så himla jobbiga och barnsliga när dem skulle lämna av eller hämta honom från skolan, så nu fick det vara nog tänkte Isak, han skulle ta sig hem på egen hand. Han behövde ta sig därifrån men problemet var att han inte visste vart han skulle gå. Han hade gått vägen hem med sina föräldrar hundra gånger tidigare men nu hade han avvikit från den vägen och han var vilse, han fick känslan av att flickan var den enda som visste hur han skulle komma hem så han sa:

- Du, jag vet inte vad du heter eller så, det var i alla fall jätteroligt att leka med dig, men nu måste jag hem, mina föräldrar undrar säkert vart jag är. Han reste sig upp och kollade sedan in i flickans knallblå ögon och kände hur han genast ville sätta sig ner igen men han stod emot. Flickan öppnade munnen för att svara:

- Du kommer inte hem, sa hon log och leendet gav honom rysningar i hela kroppen. Det var något riktigt obehagligt med hela situationen och han förstod inte varför hon hade sagt sådär eller vad det betydde, allt han visste var att han var tvungen att ta sig därifrån så fort som möjligt för han behövde komma hem. Precis när han skulle fråga flickan vad hon menade med det hon sa hörde han en kvinnas röst bakom honom:

- Maja, vad gör du här? Jag har letat överallt efter dig, du kan inte bara gå iväg sådär utan mig. Kvinnan kollade strängt ner på flickan, vars namn tydligen var Maja, och trampade bestämt ner foten i marken. Flickan reste sig upp utan ett ljud och följde med sin mamma bortåt. Han började gå efter dem för att hitta tillbaka till torget där han träffat på mannen. Efter ett tag var han tillbaka på Stortorget igen.

 Han började med raska och bestämda steg gå hemåt, som låg vid ett hörn på Järntorget, och när han till slut var framme vid den blåa dörren till lägenhet 3B började han bli smått nervös. Hur skulle mamma och pappa reagera, han som hade varit borta så länge, de 1måste ju ha varit så himla oroliga. Precis då han öppnade dörren hörde han sin mamma ropa:

- Är det du Isak? Han blev smått nervös för om hon lät någorlunda arg på rösten.

- Ja, jag skyndande mig hem så fort jag kunde.., sa han men hann inte fortsätta.

- Vad bra! Du kom precis i tid, kom och hjälp till med maten är du snäll, och du förresten, gick det bra att gå hem själv idag? Han gick mot köket och tänkte bevara sin mamma det som hade hänt idag, för han hade nämligen brutit mot alla regler som hon så noggrant hade gått igenom med honom bara tidigare idag.