Kära
dagbok!
Nu ska
jag berätta om en händelse från i somras som jag inte hunnit dela med mig av
än. Det var en sensommareftermiddag i augusti som jag och mina två småsyskon
hade njutit av en trevlig dag tillsammans i Närkes populäraste ställe, nämligen
Örebro Centrum. Vi hade inte träffats på ett tag eftersom jag hade varit iväg
på en resa uppåt norr för att hälsa på min kusin Helle och hennes familj.
Precis som man alltid gör när man är borta hade jag efter ett tag börjat längta
efter mina underbara små gullungar och vi bestämde att så fort jag kommit hem
skulle vi åka upp till centrum och ha en heldag, bara vi. Sagt och gjort, jag
kom hem sent på kvällen innan och morgonen efter tog vi våra cyklar och begav
oss mot stan. Väl där gick vi runt och kollade på allt och ingenting, och min
lillasyster Allie ville så gärna gå in på BR leksaker och kolla på allt hon
kunde hitta, så där spenderade vi nästan en dryg timme.
Efter
många affärer, en lunch på Burger King (som min lillebror Anton hade sett fram
emot hela dagen), och väldigt mycket tjat om att köpa allt som de två små såg, skulle
vi äntligen bege oss mot det jag hade längtat efter i flera timmar. Vi skulle
gå till ett café och ta en fika. Jag själv hade godisstopp då, så jag skulle
bara dricka en kaffe och ÄNTLIGEN få sitta ner, men mina småsyskon såg så klart
mest fram emot den ätbara delen. Vi gick till deras favoritcafé, Wasa, som
ligger mitt i centrum utefter Drottninggatan och vi beställde och fick det vi
ville ha. Just den dagen var caféet väldigt fullt och jag undrade varför… men
när vi skulle gå därifrån fick jag svaret. Allie och Anton var som förtrollade.
De vägrade att följa med mig ut, i själva verket var det som om de inte ens
lyssnade på vad jag sa. De satt bara där, helt som förtrollade och sa att de
vill stanna där för alltid. De pratade oavbrutet om sin fikaupplevelse, att det
varit det godaste de ätit och att de bara ville ha mer och mer! De pratade med
folk från borden bredvid, folk de inte ens kände och alla sa de samma sak, att
det varit deras bästa fika någonsin. Många gick till och med och ställde sig i
kö igen för att beställa en ännu större bakelse. Då gick det upp för mig att
Wasa var förtrollat! De måste ha haft något i sina bakverk så att folk bara
skulle köpa mer och mer för att de tyckte att det var så gott. Värst av allt
var dock att ingen av dessa kunder tycktes vilja gå därifrån. Jag fick panik,
hur skulle jag få ut mina småsyskon? Efter en lång inre diskussion och många
dåliga förslag, slutade det hela med att jag helt enkelt tog dem under varsin
arm, och trots deras högljudda och våldsamma protester, pressade mig igenom
folkmassan och vidare ut genom dörren. Så fort vi kommit ut var de helt som
vanligt igen och jag skyndade mig att dra dem ännu längre från det förtrollade
caféet.
Jag var
helt slut efter dagen och inte hade besöket på Wasa direkt gjort mig piggare.
Jag föreslog att vi skulle hämta våra cyklar och dra oss hemåt. Allie och Anton
nickade medhållande och även de verkade ganska slutkörda. Cyklarna stod vid
torget mellan Krämaren och Vågen, så dit gick vi och började sedan cykla hemåt.
Cykelturen gick långsamt, alla var vi i vår egna lilla värd och ingen sa något
mer än små kommentarer om saker vi åkte förbi. Därför var det kanske ingen av
oss som märkte personen som hade gått fram och ställt sig mitt i vägen, precis
när vi åkte under en tunnel. Vi stannade och kollade på honom, då vi hade
antagit att han skulle flytta på sig när det kom folk som skulle fram.
Uppenbarligen tyckte inte han det och jag frågade vad han gjorde där. Han
svarade inte, utan utstötte bara ett högt och ljudligt skri. Både jag och mina
syskon började känna obehag, det var något som inte stämde. Plötsligt hörde jag
hur fler människor kom ner i tunneln, och jag trodde vår räddning hade kommit,
att allt bara skulle återgå till det vanliga nu när det kom fler personer. Ack
så fel jag var! Jag vände mig om och väntade mig att se ett vanligt sällskap
komma gående, men istället såg jag att alla som kom ner i tunneln hade likheter
med killen som stod framför oss! De alla verkade vara i ungefär samma ålder,
runt tjugofem. Alla hade slanka kroppar, men var ändå muskulösa. Både tjejerna
och killarna hade kortklippt hår och helt svarta kläder, men det som skrämde
mig mest var att alla hade solglasögon på sig. Inte vilka som helst, utan det
vara bara glas framför ett av ögonen. Framför det andra ögat var det inget alls,
och alla de fria ögonen var fästa mot oss. De andra ögonen kunde jag ju inte
se, men det tittade troligtvis åt vårt håll också. Jag hoppades på att det
snart skulle komma någon slags hjälp, och det var då vår räddning kom. Plötsligt
öppnade Anton munnen och sa att han behövde kissa. Jag bad då de som nu hade
omringat oss att vända sig om så att han kunde få kissa ifred, vilket de
faktiskt gjorde. Anton stod bara stilla och tecknade till mig att han inte
kunde göra något utan en toalett, så vi tog tillfället i akt att komma på en
plan för att kunna rymma i stället. Jag började kolla runt och såg plötsligt en
gammal barnvagn stå undanskymd i skuggan. Försiktigt tecknade jag åt dem att tyst
smyga fram och sätta sig i förvaringskorgen som fanns längst ner. De gjorde som
jag sa och sen väntade jag bara på en lagom stor lucka för barnvagnen att komma
igenom. Människorna som stod med ryggarna mot oss började stöna och viska sinsemellan,
antagligen tyckte de att vi tog lång tid på oss. Folk började också ändra positioner
och stampade runt på stället. Mitt mellan två av personerna blev det plötsligt
en lucka. Jag tog sats och sprang. Med vagnen framför mig pressade jag oss
igenom det nu krympande hålet. Jag sprang fort, riktigt fort och kollade inte
bakåt förens vi nästan var hemma. Som tur var hade ingen följt efter!
Vägen
hem hade varit blöt och lerig, så mina ben var helt brunblöta och när jag
kollade under vagnen satt där två lerindränkta småsyskon. När vi steg in genom
dörren stannade mamma och bara kollade på oss. På skämt frågade hon hur jag
kunde vara säker på att jag tagit hem rätt barn med tanke på de två lortarna
jag dragit in. Jag svarade att vi hade haft en tävling om vem som kom fortast
hem och att det hade gått vilt till. Det var en lögn, men den riktiga sanningen
hade hon nog inte velat höra. Som tur var nöjde hon sig med det svaret och
skickade in Anton och Allie till duschen i stället för att ställa några fler
frågor.
Det var
den enda händelsen från i somras som jag inte har hunnit berätta för dig,
konstig va?
Vi ses!
Din kära
Evelina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar