Sagan om Emerly

Klockan var strax innan midnatt. Solen var på väg ner, regnet småduggade och en svag ljummen bris flöt genom luften där hon gick på stigen på väg hem. Emerly’s bästa kompis hade precis fyllt 18 år och hade haft världens fest för att fira det. De hade alla haft jättekul och Emerly hade aldrig skrattat så mycket i hela sitt liv, men som vanligt var hon tvungen att lämna festen en bra bit innan midnatt även fast hon skulle göra vad som helst få att få stanna som sina andra kompisar. Men hon kunde inte, så var det bara. Ingen skulle få reda på hennes hemlighet, det var hon helt säker på.

På sitt armbandsur såg hon att klockan var en minut i tolv. Paniken spred sig i hela hennes kropp, hon skulle inte hinna hem, det var flera kvarter kvar till porten på lägenheten och även om hon skulle springa skulle hon inte hinna ta sig dit på en minut. Pulsen ökade, blicken letade frenetiskt efter någonstans att gömma sig och fötterna gick runt i små cirklar. Hon kollade på armbandsuret igen. 19 sekunder kvar. Svetten började rinna längst hennes ryggrad och i ren panik kastade hon sig ner i en liten buske och kröp så långt in i den hon kunde. 15 sekunder kvar. Det började klia på hennes hals, tänderna började göra ont, rösten lät mer och mer pipig och en stark värk spred sig genom hennes huvud. 3 sekunder. 2 sekunder. 1 sekund. Nu var det dags. Hon tog ett djupt andetag och höll hårt i buskens stam. Sakta men säkert kände hon hur huden började spricka. Hon rev med fingrarna och naglarna för att lindra den ilande smärtan som spred sig som ett gift genom hela hennes kropp, sedan, 1 minut över midnatt hade fem identiska huvuden växt fram från hennes hals.  

Emerly satt kvar i busken och försökte komma på hur hon skulle komma hem utan att någon skulle se henne. Rakt fram låg stortorget och Satins ljus syntes lång väg. Hon tittade över ena axeln och såg att det gick en stig genom Oskarsparken som var helt kolsvart. Det var nu eller aldrig tänkte hon. Med ett språng kastade hon sig ut ur busken och sprang över nedre delen av torget med händerna runt de sex huvudena. När hon äntligen nådde stigen var hon livrädd att någon skulle ha sett henne och mjölksyran gjorde så att hennes ben började skaka. Men hon hade inte tid att vila. Hon fortsatte att springa på den leriga stigen med tröjan så högt upp mellan sina halsar som det gick och hon spretade med fingrarna så mycket hon kunde i ett försök att täcka så många av sina huvuden som möjligt. Stigen var full av rötter och stenar, hon snubblade fram så fort hon kunde, även fast hon knappt kunde se någonting lyckades hon ta sig en bra bit längs stigen innan hon var tvungen att stanna. Hon hade hört ett ljud. I ögonvrån såg hon en skugga och utan att tänka sig för kastade hon sig in buskaget på sidan av vägen.

Hon vrickade till foten och rev upp båda armarna och hon fick flera djupa sår på sin 6 huvuden och halsar. Skuggan kom närmare och hon kunde urskilja en kvinnokropp. Hon såg att kvinnan hade en käpp och stora mörka stövlar. Kvinnan kom allt närmare och när hon var precis framför buskaget där Emerly satt gömd stannade hon plötsligt till. Som en brinnande eld spred sig rädslan genom Emerlys kropp. Kvinnan vred på huvudet och det såg ut som hon letade efter något. När hon tittade in i buskaget såg Emerly till sin häpnad att kvinnan bara hade ett öga. Där det andra ögat egentligen skulle vara såg man att ögonlocken hade sytts ihop med en mörk tråd vilket bara gjorde så att hon såg ännu mer spöklik ut. Emerly höll andan och knöt händerna så hårt att de blev kritvita. Kvinnan tog ett steg framåt och Emerly andades ut, sen hände något som hon inte var beredd på. Kvinnan började plötsligt sjunga. Hon sjöng en så underbar melodi att Emerly hamnade i någon slags trans. Hela hennes sinne blev lättare. Hon glömde bort de sex huvudena, rivsåren på armarna och den vrickade foten och hela kroppen, inklusive alla huvudena, lyftes upp som att det var änglar som bar henne upp på stigen igen. Kvinnan la sin hand på Emerlys axel och nickade en medlidsam blick.

Ur väskan tog kvinnan fram en gammal plåtburk med ett pulver i som hon kastade över Emerly samtidigt som hon började nynna på en ny melodi. Emerly slöt ögonen och när hon öppnade dem igen var kvinnan borta och hon befann sig utanför sin port. Även fast hon var i chocktillstånd lyckades hon slå upp dörren och kastade sig upp för trapporna till den tredje våningen. Dörren till lägenheten åkte upp på bara några sekunder och hon ställde sig på hallgolvet, blöt, sönderriven, med blodsipprande från rivsåren och med sex huvuden. Hon hörde en lampa som tändes. Några sekunder senare stod hennes mamma i mitten av hallen. När hon såg Emerly skrek hon högt. ”Det är jag mamma, det är jag” sa Emerly med förtvivlan och gråt i rösten. Hon hade aldrig låtit sin mamma se henne så här men just i det här ögonblicket ångrade hon att hon aldrig hade berättat. Hennes mamma fortsatte att skrika. Hon hade fått tag på telefonen och var beredd att kasta den på Emerly. ”Kommer du ihåg den där gången när vi köpte glass i Askersund och du tappade din på trottoaren?” Hennes mamma såg förbryllad ut, hon hade ingen aning om hur den här varelsen kunde veta något sådant. ”Kommer du ihåg alla gånger vi satt uppe hela natten och kollade på gamla tv-serier och åt glass när pappa hade lämnat oss” sa hon i hopp om att hennes mamma skulle förstå att det var hon. ”Emerly…?” sa hennes mamma. ”Ja mamma, det är jag...”